Det var med stor tvekan jag gav mig av till Hamburg. Toppmötesprotesterna i samband med G20 mötet saknade uppföljning. Tillfälliga politiska manifestationer brukar sällan ha någon bestående verkan. Men vännen Hermann Dworzak från Wien skulle dit och kämpa för solidaritet med Grekland, en human flyktingpolitik, fred i Ukraina och allt annat vi håller på med i det lilla resursfattiga nätverket Pragvåren 2 mot högerextremism och populism, som startade efter European Social Forum i Malmö 2008. Lätt att åka dit var det också, med tåg eller båt från Skåne. Dessutom lockade Europas största modelljärnväg som jag under 15 år önskat se.

Dag 1. Natten övergick till tidig onsdag morgon innan jag blev klar med Pragvåren 2:s nyhetsbrev där jag betecknade toppmötesprotesterna i Hamburg som gammalmodiga. Klockan 04.03 gick tåget från Kristianstad. Mitt på dagen kom jag fram till motmötet som en stor utvecklingsfond och Miljöpartiets samt Vänsterpartiets bildningsorganisationer finansierade.

Snart hittade jag också Hermann och många andra vänner i miljö- och fredsrörelsen. Första stora paneldebatten handlade om ekonomisk ojämlikhet och präglades av oengagerade experter. Ekonomiska frågor som jag trodde engagerade vänstern fick ingen glöd.

Fredsfrågan hade dock valts ut till en av de mest centrala frågorna på motmötet med två plenardebatter. Plötsligt vände allt. Rainer Braun, vice ordförande för Internationella fredsbyrån IPB tände de mer än tusentalet i publiken i sitt angrepp på den militariserade nyliberalism som G20-staterna står för.

Jag hade ingenstans att sova så jag gick till receptionen för att få tips. På söndagen innan hade polisen med våld röjt tältläger för sovande demonstranter. Med det rödgröna delstatsstyrets goda minne, men utan tillräcklig domstolstäckning. Mot polisens eskalering rasade en debatt om församlingsfrihet medan Hamburgborna öppnade sina hem och kyrkorna upplät sin gräsmattor. Ett par i 60-årsåldern, en lärarinna och en som arbetade för kyrkan hade anmält sig i receptionen. Bättre boende kunde jag inte ha fått.

Dag 2. Motmötet fick upp farten i takt med att rapporterna om fortsatt eskalering från polisens sida strömmade in. På gatorna i hamnen gick polisen in för att slå demonstranter på knäna så att de skulle falla till marken. En demonstrant bröt bägge benen. Den tillståndsgivna demonstrationen skingrades och kravaller utbröt.

Dag 3. Fredagen var stora aktionsdagen. I hamnen träffade jag flykting-aktiva och fredsvänner samt den utpumpade vänsterpartisten Heike. Hon hade stått upp tidigt och följt en av de grupper som med hjälp av icke-våldslig civil olydnad sökte tränga sig fram till toppmötet. Detta i egenskap av parlamentsledamot för att motverka eskalering. Från en terassrestaurang vid floden Elbe kunde vi följa omfattande kravaller på ena sidan och aktioner på andra sidan som stoppade hamntrafiken. Polisens taktik var att bryta upp varje folksamling med riktat våld för att skrämma upp demonstranter och skingra dem. Det ledde till att många små lättrörliga grupper utmanade 21.000 poliser följt av omfattande kravaller och skadegörelse.

Dag 4. På lördagen slöt tiotusentals frimodiga i alla åldrar upp i demonstrationen för gränslös solidaritet arrangerad av 174 organisationer, den större delen gräsrotsgrupper. Plattformen var radikal och satte kampen mot krig i Afghanistan, Syrien och Ukraina överst. Tysklands stöd till illegitima regimförändringar avvisades. Den globala kapitalismens kalla och grymma värld så som den representeras och organiseras av G20 fördömdes. De lättköpta professionella NGO-budskapen som vädjar till världsledarna med det ena eller andra vällovliga budskapet var som bortblåsta. Inget Greenpeace som med hjälp av sin kommersiella organisationsmodell kan dominera det visuella intrycket av en demonstration. Istället tusen och åter tusen handmålade plakat och andra fantasifulla kreationer i en myllrande mångfald med 76.000 personer. En allmänpolitisk folkrörelse trädde fram där huvudtalaren för demonstrationsarrangörerna symptomatisk nog var Rätten till staden i Hamburg.

Lika betydelsefullt var att den folkrörelse vars alla organisationer var närvarande från de mest radikala till de mest etablerade, var fredsrörelsen. IPB satte nyligen vid sitt 125 årsjubileum samverkan med facket, miljörörelsen och andra folkrörelser för rättvis klimatomställning som ett av huvudmålen vid sidan om kampen mot militarism och upprustning. Demonstrationen blev ett hoppfullt uttryck för framväxten av en folkrörelse för fred på jorden och fred med jorden, byggd på social rättvisa lokalt och globalt.

På söndagen nådde jag tillsist fram till modelljärnvägen efter att polisavspärrningarna hade upphört. Även modelljärnvägen var fylld av plakat som bars fram av figurer i skala 1:87 med budskap som besökarna hade författat.