Du är nio år, din kropp är ett barns men du är redan medveten om att den är bevakad, bedömd och stämplad som undermålig. Du går barfota i gräset men känner inte hur stråna kittlar under fötterna. Det du känner är skam. Du skäms över att dina fötter är för stora. Att du är för lång, längre än alla andra tjejer i klassen. Det är sommarlov och du är rädd för att växa mer. Försöker att äta lite mindre för att slippa växtvärken på natten. Men det är inte den värken som är värst. Det är hjärtat som gör ondast. Hjärtat som brast i 1 000 bitar när du förstod att du inte var normal. Och det kommer ta många år innan ditt innersta lappas ihop ens lite grann.

Du är 15 år och magen hänger över jeansen. Din äckliga mage som är alldeles för mjuk. Du är arg på dig själv för att du inte kan se ut som alla andra, arg på din mamma som bantar men inte låter dig prova. Jeansen skaver, hela kroppen skaver, väller ut. Det känns som om huden och fettet hänger på ditt skelett som en igel. En blodigel som suger ut lusten från dig. Äter upp dig inifrån och ut, utifrån och in. Och vart du än går känner du dig övervakad av kritiska ögon. De stora reklamskyltarna på tunnelbanan dömer dig, du duger inte. Du slår ner blicken.

Du är 24 år och sitter på toaletten. Låren pressas mot toalettsitsen och du räknar celluliter. Känner till dem utan och innan efter alla toalettbesök. Du räknar dem flera gånger om dagen. Skäms. Har strumpbyxor på trots att det är 25 grader varmt. Trots att det gör att du svettas och är tvungen fylla på med deo flera gånger om dagen för att inte svettas igenom tröjan. För att inte behöva skämmas för att svettas. Kinderna är fulla av smink för att ditt röda ansikte inte ska synas. Rött av värmen från strumpbyxorna men också av skammen att inte våga gå utan.

Du är 32 år och äter inte vitt bröd. Du har provat 5:2-dieten och viktväktarna. Du har egentligen provat allt men inte erkänt det för dig själv. Utåt är du nöjd med din kropp, ingen får tro något annat. Du tänker ju bara på hälsan. Du skrattar högt, ler stort och tränar tre dagar i veckan. När du vaknar på morgonen och tittar på magen är du nöjd för ett kort ögonblick. Nöjd tills du reser dig upp och tyngdlagen gör sitt. Då blir du arg på dig själv för att du inte tränat mer. Varit duktig. Duktiga kvinnor har kontroll över sin kropp.

Det är sommaren 2017. Modiga kroppsaktivister asfalterar den grusiga vägen du trampat på med ömma tår. Bokhyllorna fylls av feministisk litteratur och du har försiktigt börjat treva dig fram, tillåtit dig själv att njuta. Börjat motarbeta skammen. Stampat fram med fötterna du alltid tänkt varit för stora men som numera bär din kropp till ställen där den inte blir granskad.

Det är sommaren 2017. Sommaren när vi ska dansa med hängtuttarna fladdrande i vinden och skratta högt i kläder vi aldrig vågat ha. Vi har beslutat oss för att inte låta patriarkatet vinna eller låta kommersiella krafter bestämma hur vi mår. Vi ska ta med nioåringen, 15-åringen, 24-åringen och 32-åringen till ett av Stockholms kaféer. Beställa in det som ser godast ut och skita i att vi fikade i går också. Vi ska låta chokladen kittla på tungan och planera revolutionen. Fantisera om hur det kommer bli för de som växer upp när vi inte bara asfalterat vägen utan också byggt den bredaste motorvägen någon sett åt feminismen.