Skriva för förändring är ett projekt med syfte att utbilda och stötta frihetsberövade ungdomar på så kallade SiS-institutioner, ungdomshem, genom att lära ut grunderna i journalistik.

Initiativtagaren Olle Eriksson berättar att uppgifterna ofta innebär att de ska skriva om vad de tycker och känner om sin egen situation och framtid.

– Att sätta ord på hur man känner kan vara en jättebra terapi, och att våga vara kritisk mot sitt ungdomshem är att göra politik. Vi ville ge en utsatt grupp möjligheten att komma till tals och bli hörd, och det har vi lyckats med.

Flera av ungdomarnas texter beskriver institutionernas fängelselika miljöer och sorgen över att inte kunna träffa familj eller vänner. Olle Eriksson menar att det är omöjligt att inte påverkas, och hur tydligt det är att ungdomarna själva är offer.

– I väldigt stor utsträckning handlar det om klass. Det är ofta ungdomar som vuxit upp i miljöer där det förekommit missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet. I dag tillhör de en grupp som folk skäller på för att de bråkar eller inte klarar skolan. Vi ser något annat, de är barn som inte fått samma stöd som många andra.

Målet var att under tre år engagera 80 deltagare, vilket de klarat av med råge. Tillsammans med kollegan Jonas Klinteberg har Olle Eriksson drivit projektet sedan 2015 och lyckats få ungdomarnas texter publicerade i flera olika tidningar.

– Det har gått långt över förväntan, men vi trodde stenhårt på vår idé. Jag brukar säga till ungdomarna att de inte bara representerar sig själva, utan alla kompisar som är inlåsta. Det är sant, och jag tror att det hjälper.

Lotta Granbom är rektor på Lidbeckska skolan, en del av SiS-institutionen Margretelunds verksamhet. Hon är positiv till arbetet och vill att personalen tar åt sig av texterna, som ofta ger en målande bild av ungdomarnas upplevelser.

– Ungdomarna här behöver få sina röster hörda och veta att deras åsikter också räknas. Både jag och lärargruppen är väldigt nyfikna och jag tror att det ger ringar på vattnet som sprider sig till ungdomarna. Lärarna gör dessutom ett jättebra jobb när de informerar nya elever om projektet.

Lotta Granbom säger att hon och övrig personal tar åt sig av kritik och att de försöker jobba för att hitta en lösning på eventuella problem. Möjligheten att skriva fritt om sin situation öppnar upp för dialog.

– Klart att de inte gillat allt här, det hade varit konstigt. Men allt handlar inte om saker de tycker ska förändras, ibland ställs det frågor om varför vi arbetar på ett visst sätt. Det betyder ju att vi inte lyckats förklara tidigare och att det brustit i kommunikationen, då är det jättebra att vi får reda på det.

Överlag har projektet tagits emot positivt från personal och ungdomar, och bara vid några tillfällen bemötts med dålig attityd. Då har Olle Eriksson och Jonas Klinteberg fått kämpa för att poängtera vikten av arbetet.

– Vi brinner för det här, och den lågan kommer inte att slockna. Från ungdomarnas sida finns det ibland en viss skepsis mot journalister, men det har jag förståelse för. Då gäller det att visa för dem att jag verkligen har ett genuint intresse att hjälpa dem.

Skriva för förändring har gett resultat och ungdomarnas röster blir hörda, men förutom konkreta förändringar på SiS-institutionerna hoppas Olle Eriksson även att de bidragit med lite frisk luft och kritiska ögon på verksamheten.

– Jag hoppas att vi skänker mod och kraft till ungdomarna, att de vågar tycka till och säga ifrån. Det känns fantastiskt att vi har kunnat stötta och att de har blivit lyssnade på och publicerade. Det är vi stolta över.