Som nyhetsredaktion får vi enorma mängder pressmeddelanden och just nu är det mycket fokus på hur enormt bra det går för Göteborg. Det byggs och planeras nytt främst kring Frihamnen och Norra älvstranden och snygga 3D-ritningar visar hur områdena ska utvecklas för att ge plats åt alla typer av göteborgare. Alla ska få råd att bo i de nya och hårt displayade områdena. Hur det blir med den saken får vi se, men ett är klart, byggsektorn mår bra. Värre ställt är det med andra lägre prioriterade områden i stan.

”Högtryck i västsvenska näringslivet” och ”Stark fordonsindustri bidrar till högkonjunktur i Göteborgsregionen” är rubrikerna på två nyligen landade meddelanden från regionen i min inkorg. Och det räcker att blicka bort mot Torslanda för att ana vem som ska bruka alla gigantiska industrilokaler som byggs i de månlandskap som nu utgör området mellan Älvsborgsbron och Volvo. Fordonsindustrin får en gissa. Så fordonsidustrin mår bra. Värre är det med miljömålen som Göteborg sagt ska vara uppfyllda 2020, de är vi långt ifrån och de vill ingen skicka pressmeddelanden om.

Så ekonomin förefaller stark nationellt och på uppgång här i Göteborg, än har inte bostadsbubblan spruckit och näringslivet är konkurrenskraftigt. Men, och detta vet vi ju, tillväxt säger ingenting om fördelning. Och det säger inget om hur vare sig vi eller miljön mår. En rykande färsk avhandling från GU visar att snacket om att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns det ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp. Så ekonomin mår bra men miljön mår dåligt.

På samma sätt har boendetrappor och en automagisk fördelning av resurser enligt den lika misslyckade trickle down-modellen visat sig ha noll effekt på klass och segregationsproblematiken. För sanningen är att det ser illa ut med fördelningen. OECD:s ekonomiska rapport för Sverige som kom i februari visar att Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna har ökat allra mest sedan 1990-talet och där lite till inget görs åt problemet.

SCB:s egna siffror stöder detta och visar att både antalet rika och fattiga har ökat medan mellanskiktet minskat kraftigt. Andelen svenskar med en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten har ökat från 7 till 15 procent på 20 år och kapitalinkomsterna har ökat från 65 till 340 miljarder under samma period. Inte mycket som tricklar där.

Tittar vi på skillnaderna i förut- sättningar i Göteborg ligger medelinkomsten i Långedrag på 573 000 om året och 90 procent äger sin bostad, medan den i östra Bergsjön ligger på knappa 130 000 kr om året och 67 procent bor i hyresrätt.

Så frågan är vad vi ska med alla framgångar till om vi inte kan njuta av dem tillsammans. Vad betyder alla braskande succényheter egentligen när vi samtidigt hittar Unicefs nya rapport som visar på alarmerande siffror på att andelen barn i Sverige som lever i fattigdom ökar och att vi ligger på plats 23 av 35 undersökta länder i Europa? När klyftorna växer så ökar också skillnaderna och det påverkar tilliten och sammanhållningen. Vi förstärker medvetet ”vi och de”-tänkandet och kan sedan inte förstå varför våld och frustration ökar.

Så om nu politiker på riksnivå sitter fast i sedvanlig sifferskräck inför nästa val så kan ni Göteborgspolitiker satsa bättre och tänka bredare och längre. Jag skulle så oerhört gärna vilja se ett pressmeddelande som för en gångs skull har goda nyheter om något som faktiskt gynnar alla.