1917 pyrde de revolutionära stämningarna i Ryssland. Krafterna som drev på för politisk förändring släppte också lös den konstnärliga kreativiteten. En vilja att bryta med det traditionella och hitta nya uttrycksformer. Det politiska avantgardet gick hand i hand med det konstnärliga.

I Revolution lyfts konstverken och berättelserna bakom dem fram. Den dokumentära historien som tar form belyser förhållandet mellan politiken och konsten. Konstnärernas uppslutning bakom revolutionen var entusiastisk. Lenin och bolsjevikerna välkomnade konstnärerna lika varmt.

Politikens revolutionärer insåg nyttan av konsten som ett propagandavapen. Tåg målade med avantgardistiska verk och biografsalonger i vagnarna skickades ut över landet för att förmedla socialismens budskap till den i huvudsak icke läs och skrivkunniga befolkningen.

En av grundbultarna i leninismen är den om ett proletariatets avantgarde. Lenin var inte lika övertygad som Marx om att proletariatets revolution var en historisk nödvändighet, som oundvikligen skulle ske när tiden var inne. Han menade att massorna behövde en intelligentsia som ledde dem för att revolutionen skulle bli möjlig.

Det är därför lätt att se hur Lenins och bolsjevikernas vilja att rasera det gamla och ersätta det med något helt nytt gifte sig väl med de självsäkra, unga konstnärernas självpåtagna roll som konstens avantgarde.

En av de hoppfulla var Gustav Klutis. Konstruktivist och en av pionjärerna för fotomontaget och de propagandaaffischer som blivit synonyma med Sovjetdesign. I ett foto på Klutis syns han åka runt på Moskvas gator i Lenins bil.

I takt med att den politiska revolutionen stagnerade och misslyckades med att infria förhoppningarna valde många konstnärer att lämna landet. Den mest kände är förmodligen Marc Chagall, som flyttade till Paris. Andra fortsatte att jobba i partiets tjänst. Antingen av övertygelse eller för att det var som statsanställd det var möjligt att försörja sig. När Stalin kom till makten innebar det slutet för den avantgardistiska, revolutionära konsten och inledningen på epoken med socialistisk realism.

Gustav Klutis var en av konstnärerna som fortsatte i partiets tjänst. Flera av tidens mest kända propagandaaffischer bär hans signatur. Det räddade honom inte från att falla offer för stalinismens utrensningar. Klutis dog i gulag 1938.

Till skillnad från den politiska revolutionen som stelnade i en ny sorts förtryck och numera knappast tjänar som inspiration för någon så har den ryska avantgardekonstens inflytande på estetiken under 1900-talet bestått.

Den dokumentära historien i Revolution är intressant och initierad. Den huvudsakliga behållningen av filmen är ändå det visuella. Bioformatet lämpar sig förvånansvärt bra för att presentera måleriet. Välfilmade glidningar över verken i symbios med historien om dess skapare gör Revolution till en fin upplevelse för konstälskare och för alla som är intresserad av en av de mest avgörande epokerna för 1900-talets politik och estetik.