Vi i Sverige kan glädja oss åt att vi är ett av de länder som jobbar minst i hela Europa, i genomsnitt 1612 arbetstimmar per år, om vi räknar bort semester, sjukfrånvaro och högtider. Hela 600 timmar färre än Mexiko om vi tittar internationellt. Samtidigt är lönerna tretton gånger så höga som 1970. Vi ligger högt i OECD-ländernas så kallade välståndsliga. Fast vad är det egentligen vi ska ge oss själva en klapp på axeln för?

Välstånd och levnadsstandard räknas ut med hjälp av den internationella kukmätartävlingen som kallas BNP. Bruttonationalprodukt är ett mått på den ekonomiska aktiviteten i ett land, räknat på den totala konsumtionen av varor och tjänster. Och det är just BNP per capita som enligt vårt nuvarande ekonomiska system kallas för vår levnadsstandard. Att vi har hög levnadsstandard betyder alltså inte att vi mår bra, utan att vi är duktiga konsumenter. Ju mer köpkraft ett land har, desto lyckligare borde dess invånare vara. Eller som Gordon Gekko felaktigt citerats i trettio år: ”Greed is good.”

José Mujica, Uruguays förre president, ökänd för att ha skänkt bort nittio procent av sin lön och bott på en liten bondgård under hela sitt styre beskrev vårt konsumtionssamhälle: ”När du eller jag köper något så betalar vi inte med pengar. Vi betalar med tiden det tar oss att tjäna ihop våra pengar. Men med en skillnad: det enda man inte kan köpa är liv.”

Fyrtio år innan Mujica kom till makten satt den tyske författaren Michael Ende (Den oändliga historien) och skrev på Momo eller kampen om tiden. Romanen handlar om flickan Momo som anländer till en genomsnittlig stad i Europa där människor tar sin tid för att göra sitt jobb. De mår bra även om varken karriär eller ekonomi händer något med. Snart dyker män upp i gråa hattar och cigarrer och erbjuder invånarna att spara tid. För tänk vad mycket tid som slösas om man inte är effektiv med den. Men ju mer tid de sparar, desto mindre tid tycks de ha, och desto olyckligare blir de. Romanen är mer aktuell idag än någonsin.

För att ett land ska må bra måste dess befolkning konsumera. Det är ditt ansvar som medborgare. Och för att kunna konsumera så måste du arbeta, och att arbeta innebär att du ger av din tid. Tid som är ditt liv. Och det är med ditt liv du betalar. Inte för att skapa din egen lycka, utan för att mätta ett ekonomiskt system.

Även politiker har slagits av detta ekorrhjul. Förslag som 6-timmars arbetsdag och medborgarlön har emellertid skrattats bort gång på gång. För hur skulle det se ut? Vår BNP skulle kunna ta skada och enligt det samhälle vi lever i skulle detta innebära att vi som individer blir olyckliga. Att vara en produktiv del av välfärdssamhället är att du konsumerar. Det är det enda sätt vi vet att vi kan leva. Men vad blir notan på detta?

Jag ser mig omkring i min lägenhet och undrar hur mycket av mitt liv jag spenderat på alla prylar. Notan växer och växer medan jag huvudräknar. Minuter, timmar, veckor och år. Jag har varit en duktig invånare. Jag har investerat mitt liv i konsumtionen. Jag har investerat mitt liv i ett ohållbart ekonomiskt system som likställer vinst med lycka. Ett paradigmskifte behöver ske. För det här är en investering vi inte kommer få någon avkastning på. Ur högtalarna jag spenderade en sommar av mitt liv att betala med hör jag ABC sjunga de ord jag inte kan annat än hålla med: ”I’ve seen the future, I can’t afford it.”