I regnbågstid tänker jag på min morbror. Och på Göteborgs mörka historia. Den tid då staden ansågs vara den sämsta för hbtq-personer att leva i. Ja, direkt farlig på 1980- och 1990-talen. En rad brutala mord och misshandlar hade skett.

För ett par år sedan rankades Göteborg av RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) som den bästa staden att leva i. Staden har tagit stora kliv på senare år för att främja HBTQ-personers rättigheter. Ändå finns mycket kvar att göra. Hedersproblematik, hbtq-flyktingar, bemötande i socialtjänsten, annan kommunal service och i sjukvården.

Om min morbror hade levt tror jag att han velat bo på ett hbtq-vänligt äldreboende med sin man, gärna i Kålltorp. De tvingades flytta från Göteborg sedan det kommit ut att morbror var ”sån” som det kallades på den tiden. Det var 1950-tal och särskilt Göteborg hade gjort sig känd som homofientligt. Morbror jobbade på Wettergrens textilfabrik på Stigbergsliden och han fick omedelbart sparken när det kom fram att han var bög. Dessutom svartlistades han i hela textilbältet i Sjuhäradsbygden. Då var fortfarande homosexualitet klassat som psykisk sjukdom. Jag fick veta morbrors öde på fabriken av en händelse genom en vaktmästare i huset där jag då hade frilanskontor.

Men morbror hade träffat sitt livs man, vid kajen nedanför fabriken. Han jobbade på Svenska Amerika Linien. Officiellt var det föga känt att att en stor del av personalen på båtarna var homosexuella män, något sociologen Arne Nilsson forskat om och skrivit boken ”Såna” på Amerikabåtarna: de svenska Amerikabåtarna som manliga homomiljöer.

Morbröderna flyttade och mormor följde med. I samma veva föddes jag, 1959. Min mamma blev vid 40 års ålder gravid med en tolv år yngre man, vilket orsakade ett visst rabalder. Ungefär samtidigt blev min moster, före detta mannekäng, vd för ett transportföretag, mig veterligt första kvinnan i landet på den posten. Hon var en glänsande karismatisk person som förmedlade till både släkten och omgivningen att dessa händelser gjorde oss speciella, på ett bra sätt.

De här släktingarna stod inte på barrikaderna men förstås har händelserna präglat mig. Var och en på sitt sätt bröt de mot normer om kön och sexualitet bara genom att leva sina liv.

Självklart var den politiska kampen i samhället en fond. Feminismen, hbtq-rörelsen. Jag hade påbörjat min egen kamp i frågorna och hann också få de åldrade släktingarnas berättelser. Morbröderna hade aldrig gjort väsen av sig men levde i en utvidgad hbtq-familj som lätt gled in vår släkt. De fick 40 år tillsammans.

Hbtq fått en rejäl skjuts framåt i Sverige och i Göteborg. Mänskliga rättigheter är visserligen universella men ska inte, aldrig, tas för givna. Fortfarande – också i Göteborg – sker diskriminering och hatbrott. Genom West Pride är hbtq normen i staden en gång om året – tål att tänkas på för alla straighta som har normens privilegium resten av året.