Minst 20 000 människor demonstrerade i söndags i Härnösand mot landstingspolitikernas planer att flytta specialistsjukvård från Sollefteå och Härnösand till de större orterna Sundsvall och Örnsköldsvik. Manifestationen beskrivs som den största i Ådalens historia.

Medan den rödgröna majoriteten (S+Mp) i landstinget ser åtgärderna som en nödvändig kostnadseffektivisering som ska spara 160 miljoner kronor, beskriver arrangörerna i ”Ådalen reser sig” frågan som avgörande för Ådalens framtid. Lokala företagare oroar sig för att den försämrade offentliga servicen ska göra det svårare att rekrytera personal och locka investeringar. Många invånare fruktar att åtgärderna bara är början och att nästa steg är att lägga ner kvinnosjukvården och BB i Härnösand. Lokala socialdemokratiska politiker har hoppat av sina uppdrag i protest.

Proteststormens kraft gör Ådalen unikt. Men själva problematiken är inte ny. Runt om i Sverige centraliseras sjukvården i kostnadseffektivitetens namn. För en stor del av landets befolkning har avståndet till närmaste akutsjukhus, vårdcentral eller BB ökat rejält de senaste årtiondena. I de flesta norrlandslänen har det skett en dramatisk centralisering av sjukvårdsjobben till storstäderna under de senaste tio åren, enligt en granskning som SVT Nyheter i Västerbotten gjorde i december. I Luleå har till exempel landstingsjobben ökat med 15 procent, medan de i övriga Norrbotten minskat lika mycket.

Naturligtvis finns det pengar att spara på centraliseringar inom sjukvården, och alla sådana är inte av ondo. Men det är lika självklart att de också kan bära ett stort mänskligt och samhälleligt pris, även om det inte enkelt kan räknas i kronor och ören.

I slutändan handlar rätten till en likvärdig vård om liv och död. Enligt statistik SKL och Socialstyrelsen dör tusentals människor varje år i Sverige av sjukdomar som kunde ha behandlats om de upptäckts i tid. Det handlar om diagnoser som diabetes, blindtarmsinflammation, stroke, gallstenssjukdom och livmoderhalscancer. Men sådana dödsfall är inte lika vanliga överallt. I förhållande till antal invånare inträffar nästan dubbelt så många sådana dödsfall i Norrbotten som i Halland.

Skillnader i tillgången till vård handlar inte enbart om storstad kontra landsbygd. Samma problematik återfinns även i storstäderna, där antalet vårdcentraler per invånare skiljer sig dramatiskt mellan rika stadsdelar och marginaliserade förorter – en utveckling som drivs på av privatiseringar och ”det fria vårdvalet”.

Även socioekonomisk status har stor betydelse, oavsett bostadsort. En rapport från Cancerfonden som publicerades år 2012 visar till exempel att överlevnaden för tolv vanliga cancerdiagnoser skiljer sig starkt mellan samhällsgrupper, trots att risken att insjukna är jämnt fördelad oavsett inkomst. Enligt Cancerfonden hade 3 000 dödsfall i cancer kunnat undvikas varje år om överlevnaden för samtliga patienter var på samma nivå som för den rikaste gruppen.

Den här kunskapen har naturligtvis de politiker – på båda sidor om blockgränsen – som fattar beslut om ytterligare centralisering av sjukvården. Ändå framhärdar de i planerna som om de vore sojvetbyråkrater med uppdrag att uppfylla ett mål i en femårsplan, oavsett mänskliga konsekvenser.

Att säga ”nej” till besparingarna är bara första steget. Nästa steg är att försvara principen att en likvärdig vård för alla måste få kosta. Om det är höjda skatter och ökad omfördelning från de rikaste länen till resten av landet som krävs så behöver vi rörelser och politiker som vågar förespråka och genomföra en sådan politik. Att slänga ut riskkapitalisterna från den skattefinansierade välfärden är ett annat sätt att spara pengar. Att se till att det utbildas fler läkare så att beroendet av dyra ”stafettläkare” minskar är ytterligare ett.

Framförallt måste vi alla förstå att protesterna i Ådalen inte bara handlar om de aktuella besparingarna på specialistsjukvården. Invånarna i Härnösand och Sollefteå kämpar inte bara för ”sin” sjukvård. De kämpar för allas rätt till en likvärdig vård – en kamp som också är vår.