Två perioder av tre är spelade och hemmalaget ligger under med 10-0. Ungefär så känns det att från vänster planhalva blicka ut över det svenska politiska landskapet i slutskedet av 2015.

Ändå började matchen så bra, med ett regeringsskifte som befriade oss ur Alliansens klor, med en våg av antirasistisk aktivism som svepte över landet och med känslan att det faktiskt skulle vara möjligt att vrida hela det politiska klimatet i en mer progressiv riktning.

Kan 2016 bli året då vi mot alla odds vänder ett desperat underläge till överläge och vinst? Kanske, om vi lovar oss själva att följa några enkla råd:

1. Sluta reagera på allt som högerpopulisterna gör.

Under våren och sommaren ägnade många vänsterdebattörer – och en del liberaler – en hel del kraft åt att rasa över några borgerliga ledarsidors kampanj för att normalisera Sverigedemokraterna. Varje ny ledartext om flyktingpolitiken genererade en storm av indignation i sociala medier och minst fem svarstexter från vänster. Så ger man sina politiska motståndare makten att fullständigt sätta agendan för det politiska samtalet.

Antirasister och feminister måste sluta vara så reaktiva. Varje ny PR-kampanj från Sverigedemokraterna måste inte mötas med demonstrationer. Varje ny reaktionär ledartext i Svenska Dagbladet måste inte bemötas. Vi måste ägna mer tid och kraft åt våra egna förslag, idéer och visioner. Och åt konkret handling.

2. Bygg på den folkliga solidariteten.

Samtidigt som den rödgröna regeringen stänger gränser och slänger asylrätten överbord har människor runt om i landet engagerat sig i det som kanske är vår tids största folkrörelse: det solidariska flyktingmottagandet.

Tusentals människor som aldrig tidigare varit politiskt aktiva har under hösten utövat radikal politik i praktiken. Inte för att ideella insatser nödvändigtvis bygger på radikala värderingar, utan för att de senare ofta växer fram ur det kollektiva agerandet i sig. Att bygga vidare på denna folkliga solidaritetsrörelse borde vara en av vänsterns viktigaste uppgifter under nästa år.

3. Använd kriser till att flytta fram positioner.

Högern har alltid varit mästare på att använda människors upplevelse av kris för att flytta fram sina egna positioner. Finanskriser används för att driva fram nyliberal nedskärningspolitik. Flyktingkrisen används för att driva fram avregleringar av arbetsmarknaden, lönedumpning och annan högerpolitik i ”integrationens” namn.

Här har vänstern mycket att lära. Istället för att förneka att 190 000 asylsökande på ett år överhuvudtaget innebär en kris för det svenska systemet borde vi peka på hur urholkningen av välfärdsstaten inte bara försvagat vår kapacitet att hjälpa människor på flykt utan gjort hela samhället mer sårbart.

Akut bostadsbrist och utbrända socialsekreterare var ett faktum långt innan sommarens rekordstora flyktingströmmar nådde Sveriges gränser. Vänstern måste tala om hur det stora antalet asylsökande tvingar redan pressade myndigheter att nedprioritera andra viktiga uppgifter, som kampen mot människohandel och prostitution, samtidigt som vi påpekar att resurserna var långtifrån tillräckligt för att göra någon verklig skillnad till att börja med.

4. Våga vara populister.

Det är något sjukt med ett samhälle där arbetslösa och sjuka lever på existensminimum och livsviktiga yrkesgrupper som sjuksköterskor måste hota med strejk för en anständig lön, samtidigt som andra kan betala 20 000 kronor - i SR:s insamlingsjippo Musikhjälpen - för en lunch med Blondinbella eller 50 000 för att få äta middag med Lars Winnerbäck. De fyra svenska storbankernas samlade vinst under två kvartal motsvarar mer än statens kostnader för flyktingmottagandet under hela 2015. Skatteflykten från EU kostar hela 1000 miljarder euro, mer än dubbla Sveriges BNP.

Vänstern måste våga peka ut de rika och deras privilegier som det verkliga problemet. De som gnäller högst över ”skattetrycket” samtidigt som de stoppar undan så mycket de kan på bankkonton i skatteparadis och ägnar sig åt lyxkonsumtion och shoppingresor till London, New York och Paris. Bemöt varje påstående om att ”vi inte har råd” med flyktingar, med ett rent klimat eller med en anständig välfärd genom att peka på dem som lever i ett aldrig tidigare skådat överflöd.

5. Gör bostadskrisen till årets stridsfråga

Under 2015 blev året då bostadsbubblan slog igenom i den offentliga debatten. Så gott som alla – från finansministern till storbankernas ekonomer – medger idag att skenande bostadspriser är ett hot inte bara mot unga bostadsköpare, utan mot hela den svenska ekonomin.

I bostadspolitiken möts flera politiska fält där vänstern måste flytta fram sina positioner: den svällande finanssektorns växande inflytande över ekonomin, den segregerade staden och synen på stadsplanering och lokalt medborgarinflytande, marknadskrafternas roll kontra långsiktig planering i demokratisk anda, det resursslösande massproducerandet av lyxiga bostadsrätter kontra funktionella, klimatsmarta hyresrätter, och så vidare.

Mycket av det som låter utopiskt idag gör det bara för att vi glömt bort våra grundläggande rättigheter. Våga kräva det som borde vara självklart: anständiga bostäder till en rimlig kostnad åt alla. Gå ett steg längre och utveckla nya demokratiska boendeformer med verkligt inflytande istället för dagens bostadsrättsföreningar med skönmålade balansräkningar och tvivelaktiga underhållsplaner.

I ishockey är matchen inte över förrän domaren blåser slutsignalen. I verkligheten tar matchen aldrig slut. Allt är en evig kamp, utan paus mellan perioderna. Det låter kanske grymt - men trösten ligger i att det därmed inte heller finns något underläge som är för stort för att vända. Och inga ursäkter för att ge upp.