Nyheten om terrordådet i Kronogården i torsdags spreds snabbt via alla mediekanaler, stora som små, nationella som internationella.

Till en början möttes en som läsare av alla slags rubriker, artiklar och nyhetsinslag: ”Hela Sverige sörjer efter knivattacken i Trollhättan”, ”Skolattacken i Trollhättan”, ”Så gick attacken till”, är bara några exempel. Om gärningsmannen fick vi veta att han var en ”lugn, datorintresserad kille”, som tydligen härjade runt på rasistiska internetsidor och hade ”en kritisk inställning till islam”. Men, viktigast av allt: ”det här är var en 21-årig kille. Han tog nyligen studenten. En vanlig kille i en mellanstor svensk stad.”

Och så var cirkusen igång. I morgonsofforna, i majoriteten av nyhetsrapporteringen, på radion fick vi psykologer istället för terrorexperter. Och när terrorexperterna väl togs in, efter att polisen redan förmedlat Lundin Petterssons rasistiska motiv, lutar intervjuerna snarare åt att förklara hur svårt det är med terroristbegreppet. Sen när?, undrar vi nyfiket. Sen gärningsmannen heter ”Lundin Petterson”, är svaret vi vet, men som inte uttalas direkt. Offren för terrordådet vet vi lite om. Ingen psykolog ombedes beskriva deras rädsla. För Lundin Pettersson verkat ha ”agerat ensam” och då ligger sjukdomsförklaringarna närmre. Inga analyser om vilken skräck som sprids hos alla som ser sig själva i Ahmed Hassan och Lavin Eskander. Och de analyser som görs och bres plats åt, kommer inte heller ifrån personer som ser ut som Ahmed eller Lavin.

Istället analyseras skolmiljöns (o)säkerhet, elevernas betyg, stadsdelens socioekonomiska utsatthet, skolans brist på ”svenska” barn. Ledarskribenter vars omsorg för Kronansskola och dess elevers rätt att få goda förutsättningar hittills varit begränsad, moraliserar över kommunens, enligt deras mening, skeva satsningar. Som om kommunens skeva satsningar, banade vägen för terrordådet.

De föreställda orsakssambanden mellan Lundin Petterssons val av måltavlor för sin terror och just de beskrivna faktorerna kring en osäker skolmiljö med mera, kommer antagligen få en plats över en av de mest osmakliga och oansvariga nyhetsvinklingarna i vår samtid.

Trots att Sverige uppenbarligen producerar vita terrorister som väljer sina offer baserat på hudfärg, förstår vi vid det här laget att etiketten ’terrordåd’ eller ’terrorist’, är reserverad för oss bruna eller svarta människor. Dem vars handlingar enbart kan förklaras som perversa tolkningar av islam, vårt ociviliserade tillstånd eller brist på förståelse av Europeiska värderingar. Denna konstanta benägenhet att slå så hård vakt om vilka som kan inta rollen som terrorister är slående. För i själva användandet av denna benämning förstår vi också vad som behöver göras. Vilka som behöver skyddas.

Det omoraliska, och rent ut farliga, i att SÄPO vägrar kalla ett terrordåd för annat än ett terrordåd är i SVT Debatt inte denna gång heller en rimlig utgångspunkt. Eller att män som uppenbarligen aldrig kommer vara måltavla för alla Pettersson Lundins våld, kan spela på objektivitetskortet och vända och vrida på ett begrepp de aldrig tidigare varit så sparsamma med att använda. Jag vill höra vad dessa obegripliga sjukdomsförklaringar gör med alla som på daglig basis redan får bekräftat att deras blotta existens utgör ett hot mot samhällets fortlevnad. Hur mår vi av tanken att vår död eller utsatthet för terror kan komma att förringas till att handla om en ensam galen Peter Mangs, Anders Breivik, och nu en Anton Pettersson Lundin?