Anna-Lena Thomsson har alltid älskat djur men växte upp i en miljö där det var självklart att äta kött. På gymnasiet läste hon till djurvårdare och när hon var 21 började hon att jobba på en svensk grisfabrik.

– Det var chockartat. Jag hade hög arbetsmoral och skulle ge jobbet en chans, men jag mådde dåligt och drömde mardrömmar.

De flesta grisar slaktas när de är ett halvår gamla, men många dödas innan dess. En stor del av Anna-Lena Thomssons jobb var att bedöma vilka smågrisar som det var lönt att satsa på – och döda resten. Det gjordes genom att hålla dem i bakbenen och smälla dem i betonggolvet med full kraft.

– Det var jobbigt, men minst lika hemskt var att jag till slut blev avtrubbad. Det blev en arbetsuppgift.

En annan arbetsuppgift var att döda lite äldre grisar med en bultpistol. Men det var inte bara dödandet som tärde på henne utan hela grisarnas miljö med sterila och trånga betongboxar och inget att göra.

När hon kom tillbaka till jobbet efter första semestern blev det ett uppvaknande. Hon vägrade att döda de äldre grisarna och började att må allt sämre.

– Jag kunde stå i en box och skrika och gråta. Jag lämnade stället varje kväll men grisarna kom aldrig därifrån. Jag insåg att jag inte kunde göra något på plats och efter ett och ett halvt år sa jag upp mig.

Anna-Lena Thomsson åkte till sin mors föräldragård utanför Vansbro där hon kunde bo billigt. Hon hade tecknat så länge hon kunde minnas och kunde nu ägna sig åt konsten på heltid.

– Jag målade mycket grisar och mycket sorg. Jag mådde inte så bra.

2005 började hon på Färnebo folkhögskolas kurs Djurrätt och organisering. Då mötte hon för första gången veganer och djurrättsaktivister.

– Det var så skönt att hitta hem! Jag blev vegan och kände att det fanns något konkret jag kunde göra för djuren.

Numera kombinerar Anna-Lena Thomsson sitt jobb som undersköterska i Umeå med att ställa ut konst med djurrättsliga budskap. I sommar visar hon kollage på temat Liv och död där bland annat målningar, fotografier och texter om grisarna finns med.

– Jag släpper inte grisarna så länge som vi fortsätter med vårt artförtryck. Och tyvärr kommer nog inte alla i världen att bli veganer i morgon. Om jag ska ägna mig åt konst vill jag att den ska vara djurrättslig.

En del av verken handlar om sorgen efter hennes mor som gick bort för ett par år sedan. Anna-Lena Thomsson gör också kopplingar mellan mormoderns uppväxt på fäbod och dagens djurindustri. På den tiden gick det inte att vara vegan, men i dag är det lätt att välja bort djurförtryck, menar hon.

– När jag åt kött hade jag en naiv bild av hur djuren hade det, men det finns ingen fäbod över industrin.

Hon tycker att fäbodbruk är mycket bättre än de moderna svenska djurfabrikerna.

– Om djuren inte dödas i förtid utan får finnas för sin egen skull och leva ett långt rikt liv ser jag inga problem med fäbodbruk.

Utställningarna i Skamhed brukar locka en bred publik, säger hon, bland annat lantbrukare och andra som bor i trakten.

– Det är upp till betraktarna vad de ser i verken, men jag hoppas att de tänker över vilka vi är, vilka vi har omkring oss och hur vi behandlar våra medvarelser. Att de ser ett ”vi” och inte ett ”de” och inkluderar så många som möjligt i det här ”vi”:et.

Liv och död visas på Konstladan i Skamhed, 3 kilometer öster om Vansbro, den 30 juli–9 augusti. Ladan är skyltad från E16.