Det tycks mig som om jag är hopplöst ute nu för tiden. Jag har visst inte koll på någonting. Fenomen, händelser och nyheter dyker upp och kommenteras i ett tempo så snabbt att jag knappt hinner notera att det sker. Det känns som om ingen på riktigt orkar lyssna eftersom alla redan är upptagna med att formulera ett svar på eller en kommentar till det som nyss var på tapeten. Nyheter äldre än en vecka är gammal skåpmat. Ingenting fäster längre. Provocera eller dö. Håll med eller tyck det motsatta – vem bryr sig?

Jag tror att jag håller på att bli galen. Försöker stänga av flödet, men det sipprar likt förbannat in på ställen där jag minst anar att det ska ske. Har du hört om det och det, ska du med dit eller var du där med du vet vem? Nä, jag orkar inte lyssna längre. Orkar inte bry mig om något annat än min egen oro. Axlarna sitter redan uppe vid öronen och mina djupandningar på veckans stressfria timme; yogapasset, blir till ytligt flämtande hånskratt. Vad tror jag egentligen? Att det ska gå att andas sig till lugn i sinnet och fred på jorden?

Nu skiter jag i att läsa tidningen, i att titta på nyheterna och lyssna på radio. Jag stänger av, tar semester från omvärldsanalysen. Jag hinner ändå inte med och jag vet inte vad jag ska göra åt det som nyheterna rapporterar om. Gruppvåldtagna kvinnor, homosexuella som inte får komma till himlen, mördade oskyldiga offer för meningslös gängkriminalitet, drunknande flyktingar som bemöts med polisvåld och förakt, mumlande statsöverhuvuden på väg till och från olika möten. Det är inte svårt att bli nihilist i den här världen.

Men vet ni vad? Det är ok. Det är faktiskt helt ok att inte hänga med. Det kanske rent utav är så att det är ett gott tecken att inte hänga med. Knuten i magen, gråten i halsen, den stirriga stressade blicken. Det är kroppen som försöker kommunicera med oss. Lyssna: den har något att säga. Du kan inte lösa alla andras problem. Vill du lösa något, så börja med dina egna. Jag lovar, ångesten du känner inför andra varelsers helveteslika tillstånd hjälper inte dem att göra situationen mer uthärdlig.

Kanske är det så att personer som ägnar mycket tankekraft, tid och energi åt att kämpa för en mer rättvis värld (oberoende av om det tar sig uttryck i att vara vegan, feminist, antirasist, transaktivist eller dylikt) paradoxalt nog lider orimligt mycket för andras skull, mer än för sin egen. Det kostar på att vara en empatisk medmänniska. Men som ett ganska välanvänt argument lyder för ökad aktivism: alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Att inte göra allt, utan bara något, är att sänka kraven på vad du kan och bör åstadkomma för att förändra världen. Ibland kan detta något vara en egoistisk handling. Exempelvis: ta en promenad, gå på en konsert, gör sådant du mår bra av. Hur kan det hjälpa andra? Jo, genom att du mår bättre och därmed orkar ta itu med problemen på ett mindre (själv)destruktivt sätt. Således fortsätter jag med mina yogapass och försöker andas mig till lugn i själen och fred på jorden. Jag är troligtvis mindre stressad efteråt än vad jag var innan. Kanske orkar jag agera, skriva en insändare eller gå med i demonstrationståget. Jag hade i alla fall inte orkat det utan min egoistiska handling.