”Författare skriver böcker. Vi skriver kontrakt med våra förlag, våra jurister hjälper oss att hålla koll på kontrakten, oftast går allt rätt till. Men författare gör mycket annat också. Deltar i evenemang, besöker skolor, bibliotek, julfester, invigningar – vi bidrar med våra texter och vårt kunnande i alla möjliga sammanhang. Och här kan det vara lite si och så med både ersättningen och kunskapen om ordets värde.” Så inleder Bult – barn- och ungdomslitterära sektionen inom Sveriges författarförbund – en inbjudan till fyra möten som ska pågå samtidigt på fyra platser i Sverige; Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå.

Inom kampanjen Ordets värde som har drivits ett antal år av Sveriges författarförbund ryms många delfrågor. Till några av de största hör den om biblioteksersättningen som för några år sedan var hotad som helhet från EU-håll, som räddades, men som fortfarande står och hackar på en låg nivå. Ett land som eftersträvar hög läskunnighet och läslust bland sin befolkning behöver göra det möjligt för författare att leva och verka inom sitt yrke. Därför är det viktigt att värna om örena i den här striden.

Men som syns i det inledande citatet finns det flera frågor att värna.

När vi nu träffas på de fyra orterna är det för att börja samla in och dokumentera berättelser om praktiska missuppfattningar och missförhållanden vi stött på i yrket, för att framöver kunna använda den samlade informationen som kunskapsbank och underlag till rådgivning.

Kanske är vi som skriver för barn och ungdomar extra utsatta i och med det behjärtansvärda i att vi skriver för just barn och ungdomar. Det finns lite av en lättvindighet över hur man tänker kring författandet för unga människor. En felaktig lättvindighet. För det är en missuppfattning att det skulle vara lättare att skriva för de yngre. Det är snarare svårvindigt. En bok för unga innehåller färre ord än en vuxenroman, men det måste vara rätt ord, kanske ännu mer välvalda än i boken för den vuxna läsaren. Bakom orden bör det ligga en genomtänkt tanke. Barn och unga kan vi inte slarva med. Vi tycker att de är viktiga. Vi tycker att det är viktigt att möta dem också, vilket vi gör i skolor och på bibliotek, bland annat. Även det behjärtansvärt. Men den goda viljan blir lätt en fälla.

Vi är många som har fått erbjudanden om att arbeta gratis, eller för ersättning långt under de riktlinjer som finns att tillgå på både Författarförbundets och Författarcentrums hemsidor. Vi är många som har stött på våra texter i oväntade sammanhang utan att vi har blivit tillfrågade. Och vi är många som har lett trött åt: ”Men det är väl roligt för dig att få synas?”

Visst är det roligt att få synas. Visst är det roligt att få träffa unga läsare och arbeta med dem. Men bakom roligt ligger åratal av hårt arbete, av refuserade manus, av ekonomisk instabilitet. Vi behöver få betalt, även om vi har kul, helt enkelt. Endast då kan vi få frid att skapa ännu bättre litteratur åt våra unga i landet; åt alla de där unga som vi önskar ska läsa och lära och bli ännu bättre människor än vi.