Högt spel med människor och natur i Pajala | Fria.Nu

Inledare


Paula Lenninger
  • Optimist. Pajalas kommunalråd Bengt Niska (S) poserade med en stor järnmalmsklump ovanför Northlands provborrningar i Sahavaara, november 2010.
Fria Tidningen

Högt spel med människor och natur i Pajala

Övertro på den blytunga basindustrins förmåga att återuppliva glesbygden ligger bakom Northland Resources skandalomsusade gruvsatsning, skriver Paula Lenninger.

Den 8 december gick företaget Northland Resources, som sedan 2012 har drivit en skandalomsusad järnmalmsgruva i Pajala, i konkurs. Med gruvan tilläts bolaget spela poker med både enorma naturvärden och människors hopp, drömmar och pengar som insats. Bara ett land förblindat av övertron på den blytunga basindustrins förmåga att återuppliva glesbygden kunde ha överseende med bolagets katastrofala finanser och respektlöshet inför lagen.

Miljön fick stryka på foten och drömmar och besparingar gick i kras, utan att någon vann. Det är inte överraskande att miljön har stått långt ner på Northlands dagordning. Redan innan gruvan öppnade polisanmäldes bolaget av Länsstyrelsen Norrbotten för brott mot artskyddsförordningen. Innan det fanns tillstånd hade Northland satt igång med att fälla träd och skrapa bort torv för att förbereda borrning; torv och jord som innehöll flera fridlysta arter. Ingen brydde sig nämnvärt.

Nu anmäls bolaget för nya miljöbrott. Det hjälper inte att gegga ner sig i en vad-var-det-vi-sa-träsket, men det finns vissa argument som går på tomgång i den inbillade miljö-kontra-utvecklingsdebatten. På ena sidan står industrin och ingenjörerna (ursäkta en orättvis generalisering!) med beräkningar och tekniska lösningar. När miljöivrarna med gälla röster oroar sig över saker som grundvattennivåer suckar de och svarar: - Vi har ju räknat på det där. Det finns inga risker.

Oftast fungerar det, samhället rullar ju på, fullt av fantastiska, kreativa tekniska lösningar. Men i Pajala räknade de fel. Någon satt vid sitt skrivbord och matade in siffror i ett modelleringsprogram. Hen hade inte perfekt kunskap om jordkompositionen i Pajala, som visade sig innehålla lite mer sand än beräknat. Fyra år senare har grundvattennivån sjunkit med 16 meter, en myr torkat ut, och fler exemplar av de där fridlysta arterna försvunnit.

Är man inte expert på vattenresurser är det svårt att veta om det är mycket eller lite. En illustrativ jämförelse: När man studerar vattenresurshantering utgör Mexiko City en obligatorisk fallstudie. Under en period mellan 1989 och 1992 pumpade man upp vatten med en hastighet som sänkte grundvattennivåerna med 6-10 meter. Resultatet är landsänkningar på mer än åtta meter med skador på byggnation och infrastruktur som följd. Risken är också stor att grundvattnet kommer att blandas med det kraftigt förorenade avloppsvattnet, vilket skulle göra stadens ända vattenkälla obrukbar. Dessutom fortsätter staden att växa, och behovet av vatten att öka. Sådan är tillväxten. 2050 kommer hälften av jordens befolkning att leva i områden med vattenbrist. Vi måste liksom ta hand om vårt vatten.

Pajalagruvan sänkte alltså vattennivån med dubbelt så mycket under fyra år som Mexikos huvudstad gjorde under sex år. Nu är ju skogen utanför Pajala inte direkt Mexico City, en stad med lika många invånare som hela Sverige. Men jämförelsen sätter ljus på den inneboende motsättningen i målet som svenska politiker så desperat kämpat för att uppnå, målet att gruvan ska överleva. Gruvan, som skulle rädda orten, blir dess förbannelse. Poängen var att göra Pajala till en vital tillväxtort, men istället gör man miljön livsoduglig för generationer framöver. Gruvan underminerar möjligheterna att leva på renskötsel, turism, skogsbruk, fiske och jordbruk – näringar som vi är beroende av och som om vi vårdar dem kan leva och frodas.

Vad Pajalaborna vill är att dagens drygt 6000 invånare ska kunna stanna kvar, kunna jobba, kunna skaffa barn, kunna bli gamla. Kommunalrådet hoppas fortfarande på ett ägarbyte, så att gruvan ska fortsätta gräva. Det tär på människor att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Vänsterns och miljöpartiets mer progressiva gruvpolitik bromsas av sossarna. Sveriges industriiver och blygråa idé om utveckling är nämligen i högsta grad ett socialdemokratiskt projekt.

”Det luktar pengar”, sa Löfven när han besökte Pajalagruvan för två år sedan.

Det var nog bara lite damm som kittlade i näsborrarna.

Annons

© 2019 Fria.Nu