Grekland går mot ett nyval som kan rita om den politiska kartan i Europa. Det radikala vänsterpartiet Syriza som har skuldavskrivning och ett slut på åtstramningspolitiken på programmet leder i skrivande stund samtliga opinionsmätningar. Antagligen kommer de inte kunna bilda en majoritet på egen hand även om de blir störst. Antingen kommer de att få samarbeta vänsterut med bland andra det stelbent leninistiska KKE eller högerut med partiet Demokratiska vänstern. Just nu pågår en intern strid om vägvalet inom partiet och Syriza står under hård press från näringsliv, etablerade tidningar och Bryssel.

Det är fortfarande oklart till vilken grad Syriza kommer att hålla fast vid sin politik. Redan nu har partiledaren Alexis Tsipras tonat ner kraven på att nationalisera bankerna. Men fortfarande erbjuder Syriza hoppfulla löften om att minska skatter som slår mot de mindre bemedlade och istället höja skatterna för de rika samt införa gratis sjukvård och el för de fattigaste. Framför allt verkar partiet mena allvar med att skriva av skulderna och utmana diktaten från den så kallade Trojkan: EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF. Trojkan har tvingat på Grekland massiva åtstramningar och privatiseringar som har lett till att mer än var fjärde grek är arbetslös och som ökat barnadödligheten. Brittiska The Guardian rapporterade i våras om att forskare har kommit fram till att 500 självmord i Grekland bara mellan 2009 och 2010 kan kopplas till nedskärningarna. Situationen betecknas av många som en humanitär kris.

Desperationen har också yttrat sig i ett syndabockstänkande där grupper som inte är ansvariga för krisen pekas ut. Nazister har kommit in i parlamentet och gör livet otryggt för migranter, vänsteraktivister och alla som inte passar in i den nazistiska samhällssynen. Bryssel har genom sin politik återupplivat spöken från förr. Men Syrizas framväxt pressar redan tillbaka nazisterna och öppnar för första gången dörren till en väg ut ur nedskärningarnas, klyftornas och hatets Europa. I Spanien där det nybildade vänsterpartiet Podemos gjorde sensation i EU-valet och nu är landets största parti i opinionen ställs också dörren på glänt.

Det grekiska nyvalet 25 januari kan visa hela kontinenten att visionen om social rättvisa är så mycket starkare än hopplösheten och hatets väg. Oavsett hur det går har det visat sig att ett program för radikal förändring inte bara kan samla stora väljarskaror utan tvärtom att det är det människor i det krisdrabbade Europa törstar efter. Om ingen kraftfullt erbjuder det alternativet så är det mörka krafter som istället exploaterar missnöjet. Det är en läxa för arbetarrörelsen i Sverige och andra länder. Stefan Löfvens vilja att blidka medelklassen och allianspartierna har visat sig vara fruktlöst och bara leda till en försvagad socialdemokrati. Vänsterpartiets försök att bli ett enfrågeparti är i jämförelse med Syrizas visioner skrattretande. Det borde vara självklart att ett vänsterpartis livsluft är den stora förändringen och inte några enskilda reformer. Vi borde pusta ut över att det inte blir en nyvalsrörelse med ett Vänsterparti som planerade göra S-MP-budgeten som varken var särskilt röd eller grön till sitt vallokomotiv.

Nej, de rödgrönrosa borde lära sig av Grekland och Spanien och våga med självförtroende vara ett eget alternativ. Högern kommer skrika sig hesa och försöka sabotera varje förändringsförsök oavsett hur mycket den rödgrönrosa lacken flagnar. Så varför inte bara vara ett färgstarkt alternativ som lockar till sig väljarskaror? Enda sättet att dra undan mattan för den blåbruna röran är ju genom att bli det alternativet som erbjuder flest människor hopp och framtidstro. Populism har blivit ett alldeles för föraktat ord, det är ju med Kajsa Ekis Ekmans ord bara ”ett skällsord för populära partier man själv inte tycker om” (ETC, 12/12 2014). Varför blir de rödgrönrosa aldrig kallade populister av högern? Jo, för att de har misslyckats med att bli populära. I en tid där allt fler kallar sig vänster har de inte lyckats fånga upp det genom att vara ett begripligt och tydligt alternativ. De rödgrönrosa borde liksom vänstern i Spanien och Grekland eftersträva att bli kallade populister.