Konservativa och nationalistiska tänkare utgår ofta ifrån att kulturen är hotad.

Det tänkta hotet ser olika ut för olika tänkare. Men gemensamt är att det finns ett hot. Länge har det också funnits en förströdd tanke om det sekulariserade Sverige att svenskar inte har en kultur. Med jämna mellanrum får vi också höra om svenskar som kommit tillbaka från resor och vistelser utomlands och som förvånat vittnat om att de plötsligt känt sig svenska. Givetvis har vi en kultur. Och jag menar att den är närmast ofrånkomlig.

Vad är poängen med kultur? Jag vill presentera en tanke som jag menar skiljer sig från den konservativa och nationalistiska. Jag menar vidare att den nationalistiska tanken om kultur egentligen inte är kultur, utan romantik om kulturella yttringar. Och jag vill förklara hur denna romantik i själva verket inte alls gör kulturen en tjänst – utan snarare urvattnar den levande kulturen.

Låt mig ta surkålen som ett enkelt exempel. Surkål är en gammal maträtt. Den har lärts ut från generation till generation. Den innehåller märkvärdigt nyttiga saker och goda bakterier. Från början fanns den naturligtvis inte. Den hittades förstås på. Sedan kultiverades den. Folk ändrade den. Det uppstod variation och kulturrikedom. Sedan skulle vi kunna tänka oss en industriellt tillverkad surkål. Den kanske inte skulle vara naturligt syrad utan mer som en konserverad pizzasallad. Med rätt kemikalier och lite ättika kanske den ändå skulle vara liknande till smak och utseende. Någon sentimental person utan kunskap i ämnet skulle då kunna köpa den och ställa den på julbordet. Kanske för att påminna sig om sin barndom.

Men inte bara näringsinnehållet skulle vara förlorat. Även kunskapen som kan leda till nya maträtter skulle vara förlorad. Till skillnad från om han hade försökt göra den själv. Romantik är just sådan billig sentimentalitet. Kultur är den förfinade kunskapen om livet. Romantik blickar bakåt och vill rekonstruera en dåtid som klätts i rosetter. Kultur blickar framåt. Studerar eller lever sin kunskap och förbättrar den till något som är värt att föra vidare. För mig är det svårt att tänka mig att en sådan djupt liggande process skulle vara hotad av något annat än ignorans. Men att en romantisk bild är hotad är däremot självklart. Verkligheten hotar den ju ständigt.

En kultur som är användbar behöver inte bevaras. Den är självbevarande. Det är historiska artefakter som behöver museum. Vilket är en helt annan sak.

Kultur är något större än individen. Men den behöver inte vara förtryckande. Den kan vara berikande om individen ges friheten att vara sig själv och bidra genom att förändra. Ta till sig nytt och överge förlegat. Det är i själva verket vad en levande kultur är. Samtidigt slutar vi inte automatiskt att vara en del av en kristen kultur för att vi blir ateister. Kulturen är som ett hus. Adressen byts inte ut för att vi möblerar om.

Romantiken drabbar kulturen på olika sätt, men vi talar väldigt lite om den.

Att tända en adventsljustake är inte romantik om jag gjort det varje jul sen jag föddes. Det är inte romantik heller om jag konverterat till kristendomen och alltså i all uppriktighet utför en ritual. Är så fallet är det också egalt hur ljustaken ser ut. Det hade räckt med att rita ett streck på väggen varje söndag inför jul. Det hade räckt med att tänka tanken. Symbolen kan vecklas ut eller vikas ihop. Den romantiska bilden kan det inte.

Kulturutbyte är, förutom att det är oundvikligt, dessutom bra. Det finns till exempel en surkål från Korea som jag gärna vill lära mig om – kanhända för att kunskap ständigt föder intresse.

Men det är absurt att försöka trycka vår kultur på våra medmänniskor. Om min granne vill vänta till första advent (söndagen) med att ta fram julpyntet medan jag vill ta fram det på lilla jul (lördagen) – vems kultur är ”den riktiga”? Jag som har en nedärvd tradition men är nyinflyttad eller den som följer kyrkoåret och är infödd? Sådana hårklyverier och konstlade beräkningar leder det konservativa och nationalistiska tänkandet till. Det finns givetvis ingen ”riktig kultur”. Vettiga människor gör bara helt enkelt som de känner för och med det lever julen vidare. För pyntet är inte poängen.

Men jag vill att vi minns att nazismen spreds med hjälp av romantik. Genom idéen om en nationalsjäl. Alltså den märkliga tanken att något av människan konstruerat – en nation – skulle kunna skapa något andligt, av gudomlighet givet – en själ. Den spreds med granar och grisar och blonda små änglar och en likriktning av kulturella uttryck utan hänsyn till att kulturer blandas naturligt. Utan hänsyn till att de tyska munkarnas lebkuchen kryddats med orientaliska kryddor.

Och utan hänsyn till hur det kunde komma sig.