Till denna artikelserie har jag gjort en enkätundersökning bland mina vänner och ställt frågor som ”Varför lämnade du landsbygden?” och ”Vad skulle det krävas för att få dig att bosätta dig på landsbygden?”. Detta tillsammans med intervjuer från Almedalen kommer att ligga som grund till mina texter – trevlig läsning!

När jag började på gymnasiet lämnade jag landsbygden för en större stad, ingen storstad men jag lämnade i alla fall landet bakom mig. Så här i efterhand tror jag inte att det var jag själv som valde det, det var samhället som formade mig till detta val. Att vara ung, driven och ambitiös innebar att jag inte kunde bo kvar i min hembygd – för att i andras ögon var det tabu att bo kvar. Som ung faller man lätt för grupptryck och undertecknad är inget undantag.

Jag var tvungen att fråga runt bland mina vänner, kände de som jag eller varför lämnade de i sin tur landsbygden?

”Jag flyttade ifrån landsbygden för att jag ville testa något nytt och visste inte vad jag skulle gjort om jag bott kvar. ”

”Utvecklas och förstora mitt kontaktnät.”

”Det finns ingen utbildning i glesbygden.”

Svaren varierade men det fanns en röd tråd: man måste utvecklas och det gör man inte om man bor kvar. Många vänner, men endast de kvinnliga, svarade att de i framtiden kan tänkas flytta tillbaka till sin barndoms hembygd eftersom de vill att deras barn också ska få växa upp i samma idyll som dem själva. De berättar att de inte vill att deras barn ska växa upp i den stress och smuts som de själva upplever finns i de städer där de bor eller varit på besök. Ungdomarna kommer tillbaka när de vill stadga sig och det är precis detta som många av våra kommunpolitiker lutar sig tillbaka mot. De förväntar sig att få tillbaka ungdomarna, så kan det vara där den bristande länken finns?

Så gott som samtliga jag diskuterat detta med anser att det inte finns något för ungdomar att göra på landsbygden, affärer försvinner, kollektivtrafiken är bristande och umgängesplatser lyser med sin frånvaro – att ”det finns bara hus” räcker inte. Kan det vara därför man inte gör en radikal satsning på ungdomar på landsbygden – politikerna förväntar sig att de kommer tillbaka och därför är det ingen idé att göra något för dessa ungdomar?

Men det finns inget överflöd av jobb på landsbygden, säsongsjobb kan det finnas ett bredare utbud av på sina håll men det är inget man klarar sig på för resten av året. Och vill man köpa sig en bostad – eftersom utbudet av hyresrätter minskar – så måste man ha en stor kappsäck till handpenningen och det är få förunnat att ha det när man är ung och på väg ut i arbetslivet. Jag måste dela med mig av ett citat av Olof Palme:

”Om vi inte klarar av att ge ungdomen arbete och bostad, då riskerar vi alldeles klart att generationen tappar tilltron till politiken, till själva demokratin.”

Våra politiker måste ta ungdomarna på allvar, bjuda in till diskussion och möta ungdomar på deras villkor, lyssna, vara lyhörda och förstå att det är framtiden som sitter framför dem, att framtiden vill ta plats.