Kajsa Ekis Ekman skriver mycket klokt om nyliberalismen (DN 10/2). Hon ser den som en ”fantasi, en feberdröm utan koppling till verkligheten”.

Jag håller med Ekis Ekman om mycket. Den nyliberala utopin om den självreglerande marknaden går inte att förena med den samhälleliga verklighetens monopol och statsingripanden. Det krävs alltid statliga institutioner. Nyliberalismen är alltså en svårfångad materia. Ekis Ekman vill därför prata om en verklig kapitalism, inte om en fiktiv nyliberalism.

Mitt förslag är att vi börjar tala om en verklig liberalism och en verklig kapitalism. Liberalismen är ju trots allt vår tids överideologi. Frånvaron av ett motstånd födde en segerrusig liberalism som i princip obehindrad förmedlar sin rosenskimrande självbild.

För att begripa den historiskt motsägelsefulla liberalismen och hitta fram till kärnan bakom ”fantasin” kan man gå till Domenico Losurdos Liberalism. A Counter-History (2011). Losurdo är italiensk filosofiprofessor och vänsterintellektuell som lämnat ett tungt vägande bidrag om liberalismen. Losurdos arbete har väckt stort intresse. (En svensk översättning var på gång på Voltaire Publishing men förlaget lades ner.)

Vad är liberalism? Ska politikern och vicepresidenten John C. Calhoun, slavägare och slaveriförespråkare från amerikanska Södern, räknas som liberal? Eftersom slaveri är motsatsen till frihet och mänskliga rättigheter svarar nog de flesta nej. Men, invänder Losurdo, vad finns det då för skäl att fortsätta beteckna John Locke som ”liberalismens fader”? Locke ansåg det koloniala slaveriet rättfärdigt. Författaren hävdar att liberalismen i större utsträckning gått hand i hand med sociala dominansförhållanden än vad liberaler vill få oss att tro.

Genom analyser av John Locke, Alexis de Tocqueville, John Stuart Mill och andra stora tänkare i den liberala traditionen försöker han leda i bevis att liberalismen historiskt skapat en ”gemenskap av fria” till vilken hör löften om rättigheter och privilegier, alltmedan människor utanför denna samhällsgemenskap inte åtnjutit samma rättigheter.

Kampen mot tyranni och för frigörelse är den liberala traditionens ena och välbekanta sida. Losurdo hävdar emellertid att historien om liberalismen kan beskrivas som en dialektik mellan frigörelse och förtryck, snarare än en berättelse om en gradvis utveckling mot frihet. Liberalismens idéutveckling under 1700- och 1800-talen förstås bäst genom att fokusera på två uteslutningsmekanismer som höll människor utanför de frias gemenskap.

Exkluderingarna riktas mot slavar och kolonialfolk, men även mot ”tjänare” (arbetare i städer och på landsbygd). John Locke angriper den absoluta monarkin i frihetens och de medborgerliga rättigheternas namn. Men han pläderar också öppet för slaveri.

Losurdo gör en intressant jämförelse mellan Locke och den franska filosofen Jean Bodin. Den senare var anhängare av den absoluta monarkin, men samtidigt kritiker av kolonialism och slaveri. Lockes position är den omvända. Han anser att slaveri passar kolonierna, men inte England, Land of the free. Afrikaner och indianer förtjänade inte några av de rättigheter som Locke tilldelade européer.

I ett avsnitt om den amerikanska revolutionen visar Losurdo hur den grupp som betraktade sig som en hörnpelare i det liberala samhället ­­– kolonisterna – framkallade en konflikt med England, som efter den ärorika revolutionen (1688) varit liberalismens fanbärare. Att England förtryckte sina ”vita tjänare” var ett faktum som inte gick slaveriförespråkare i USA förbi. Calhoun gick så långt som att positivt jämföra tillståndet för amerikanska slavar med de brittiska arbets- och fattighusens trälar. Amerikanska kolonister skanderade under självständighetskriget (med udden riktad mot det brittiska imperiet): ”Vi tänker inte vara deras negrer!”

Kolonisterna eftersträvade en jämlik relation till England men ville samtidigt befästa den ojämlika relationen till svarta. Den brittiske författaren Samuel Johnson slog kolonisterna på fingrarna: ”Hur kommer det sig att vi hör de mest högljudda ropen för frihet bland negrernas ledare?” De brittiska liberalerna brännmärkte upprorsmännen som hycklare samtidigt som man framhävde sin liberala förträfflighet. Kolonisterna svarade med att anklagande peka på den engelska inblandningen i den transatlantiska slavhandeln, en praktik man ansåg vara mycket mer motbjudande än att äga någon enstaka slav. På detta sätt försökte båda sidor i konflikten stämpla sina motståndare som fiender till friheten.

Samma ideologiska mönster återkommer i det amerikanska inbördeskriget. Söderns slavägare uppfattade sig själva som den mest demokratiska och liberala klassen i historien, och hävdade att direktiven från Nord om att begränsa slaveriet innebar oacceptabla ingrepp i friheten.

Losurdos mothistoria beskriver en paradox. Liberalismens födelse och konsolidering åtföljdes av en expansion och cementering av det koloniala slaveriet. Faktum är att de tre länder som Losurdo identifierar som de viktigaste i liberalismens historia – England, Holland och USA – alla var involverade i slavhandel och slavarbete. Det är inte bara så att slaveri och slavhandel fortsatte trots liberala revolutioner i dessa nationer, slaveriinstitutionen nådde sin fulla potential i USA först efter att det revolutionära frihetskriget skapat en ny liberal politisk ordning.

Dessutom fick slaveriet sin mest förtryckande form under denna tidsperiod. I tidigare historiska epoker, som antiken, var slaveriet inte ärftligt och slavar kunde hoppas på att de själva, eller deras barn, någon gång skulle kunna vinna frihet. Den klassiska antikens slaveri grundades inte på ras. Den typ av slaveri som växte fram med de liberala revolutionerna var således mycket mer genomgripande. Slavar reduceras till lös egendom, boskap, och slaveriet omvandlades till ett permanent tillstånd som det var i princip omöjligt att undkomma. Liberalismen och det rasmässigt grundade slaveriet uppkommer enligt Losurdo i en ”tvillingfödsel”.

Med den franska revolutionen växer enligt Losurdo fram en ny politisk tanketradition som han benämner ”radikalism”. Denna tradition – till vilken Losurdo räknar jakobinismen – behandlas som mer eller mindre klart åtskild från liberalismen. Den huvudsakliga skiljelinjen mellan liberaler och radikaler är att de senare var beredda att stödja och uppmuntra folkliga revolutioner. I själva verket var det det omedelbara ingripandet av massorna i Frankrike som omvandlade resningen från en liberal revolution till en radikal.

Frankrike var inte den enda hemvisten för denna nya radikalism. Slaverirevolten på San Domingo/Haiti, med den ”svarte jakobinen” Toussaint L'Ouverture i spetsen och Latinamerikas revolutioner (med Simón Bolivar som portalfigur) drev fram denna nya politiska riktning med revolutionära krav på mänskliga rättigheter också för kolonialfolk.

Samtidigt som många liberaler fortsatte att motsätta sig eftergifter åt de arbetande klasserna började andra tänkare, som T. H. Green i England, att under 1900-talet förespråka ökat statligt ingripande för att komma till rätta med samhällets ojämlikheter och orättvisor. Denna nya sociala liberalism skulle längre fram kulminera i Beveridgeplanen och skapandet av välfärdsstaten. Men detta skedde först efter ytterligare social kamp från uteslutna samhällsgrupper.

Losurdos historieskrivning är inte invändningsfri. Ett problem har att göra med tendensen att göra liberalismen för omfattande och därmed konturlös. Det blir exempelvis svårt att skilja liberalism från konservatism, då författaren inkluderar tänkare som Edmund Burke i den liberala traditionen. Den konservativa tanketraditionen existerar nästan inte i Losurdos bok.

En andra möjligen också kontroversiell slutsats går ut på att författaren inte gör försvaret av privatgendomen och egendomsrätten till det för liberalismen särskiljande, utan exkluderingslogiken. Trots dessa brister är det genomgående oerhört fascinerande och stimulerande läsning. Ett mer historiskt lärt och originellt intellektuellt arbete har inte sett dagens ljus på många år.