Den amerikanske professorn, läraren och aktivisten Silvia Federici har kämpat antikapitalistiskt och feministiskt sedan 1970-talet. Den 19 februari besökte hon Sverige, inbjuden för att tala på Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

Silvia Federici var med och startade kampanjen Wages for housework 1972 som krävde lön för hushållsarbete, dock inte som primärt mål utan för att synliggöra det arbetet som just arbete, mobilisera dem som utför det och skapa gemensamma begrepp och utrymmen.

Om folk skulle få betalt för hushållsarbete, skulle inte kvinnans roll i hemmet befästas?

– Den frågan har dykt upp många gånger genom åren som en kritik av kampanjen, säger Silvia Federici. Mot detta, att få pengar av staten för det annars oavlönade hemarbetet, ställdes lönearbetet på arbetsmarknaden som vägen till kvinnors frigörelse. I dag skulle jag säga att vi ändå hade rätt. Kvinnor utför fortfarande majoriteten av hushållsarbetet i hela världen, avlönat och oavlönat. Vi har en situation där kvinnor dubbelarbetar, både avlönat och oavlönat, och oftast får utföra samma syssla, vård- och omsorgsarbete till exempel, både på jobbet och hemma.

Federici menar att oavlönat hushållsarbete fortfarande finns kvar därför att det avlönade arbetet inte har anpassats till familjers behov. I USA erbjuder till exempel de flesta arbetsplatser inte dagis. Reproduktionen kommersialiseras också alltmer, vilket innebär att några kvinnor blir avlastade i hemmet medan andra arbetar dubbelt, både i någon annans hem och i sitt eget.

När sjukhus skär ner på resurser förväntas kvinnor också göra alltmer specialiserat medicinskt arbete i hemmen, som ett slags obetalda sjuksköterskor. Vi ser parallellerna till Sverige; när äldrevården försämras eller helt försvinner innebär det automatiskt en större belastning för kvinnor, som får göra jobbet oavlönat i hemmet istället.

Men det finns exempel på motrörelser där kvinnor som arbetar isolerat i människors hem, som hemtjänstpersonal eller städerskor, går samman. Federici lyfter fram Domestic Workers United, en fackförening som grundades i New York 2010 för hushållsarbetare med latinamerikanskt, karibiskt och afrikanskt ursprung. De lyckades mobilisera över 4 000 arbetare för att införa en hushållsarbetarlag. Numera inkluderas de av arbetsrätten och har rätt till minimilön, övertidsbetalning, minst en dags vila i veckan, skydd mot trakasserier på arbetsplatsen med mera.

Du vill ofta sätta postkoloniala perspektiv på kvinnors kamp, vad innebär det när det kommer till reproduktion och migration?

– Möjligheten att få jobb på arbetsmarknaden, koloniala faktorer som resurstömning i vissa länder, och uppdelningen mellan stad och landsbygd – där jordbruksmark privatiseras och det sker tvångsförflyttningar till städer – är några faktorer som gör att kvinnor flyttar i jakten på inkomst.

– Gemensamt för dessa faktorer är allmänningarnas betydelse, fortsätter Federici. När marken inhägnas flyr många kvinnor i jakten på nya allmänningar, och det bedrivs häxjakt på de kvinnor som försvarar dem. Det handlar inte bara om privatiseringar, utan kvinnor skapar allmänningar även för att komma undan beroendet av mannen eller för att slippa utsättas för våld och trakasserier. Ekonomiska beroenden håller fortfarande kvar många kvinnor i destruktiva förhållanden.

Efter kampanjen Wages for housework har Federici utforskat dessa gemenskaper som kvinnor har skapat för att bättre orka med reproduktionen, både när det gäller primära överlevnadsbehov och sådant som sociala nöjen. Allmänningar som folkkök, självorganiserade (ibland statligt bekostade) dagis eller ockuperad odlingsmark kan fördela resurser och göra arbetet mindre slitsamt och mer effektivt. Men de fungerar också som sociala och politiska platser för motstånd.

De senaste 50 åren har antalet migrerade kvinnor ökat, minst hälften av migranterna i världen är kvinnor enligt UNFPA, FN:s befolkningsfond. Tidigare var männen i majoritet men kvinnorna har förändrat kampen om reproduktionen och hur den organiseras, menar Federici.

De allmänningsskapande rörelserna i många delar av världen är ett tecken på det. Att skapa allmänningar går hand i hand med sökandet efter nya inkomstkällor. När matpriserna sköt i höjden i vissa afrikanska städer på 90-talet började man skapa egna odlingar.

Megastädernas utbredning de senaste åren är ett direkt resultat av att rurala områden i stor utsträckning har privatiserats. Med inflyttningen till städerna har människor börjat lägga beslag på oanvända offentliga utrymmen.

– De traditionella gränserna mellan stad och landsbygd har börjat lösas upp i och med att städerna allt oftare används för odling. Det bidrar till nya former av autonomi. Det sker för att stärka familjeekonomin och bli mindre beroende av marknaden. Så skapas nya former av hushållsarbete – ett reproduktivt arbete som inte längre är bundet till hushållet, utan är mer kollektivt och kooperativt, säger Silvia Federici.

Odlingarna blir ett sätt att i praktiken åter sammanföra det som har separerats i kapitalismen, det vill säga produktion från konsumtion. Allmänningar kan också förstås som en process för att öppna nya rum.

Allmänningar har alltså spelat en stor roll för försörjningen och reproduktionens autonomi. Är det resursdelningen som är det primära eller händer det något mer i mötet och delandet av arbete?

­– I Chile under Pinochet var det svårt att träffas utan att möta omedelbar repression. Genom comedores populares (folkkök) varade resurserna längre. De blev också ställen som fyllde en funktion för hela samhället, inte bara de involverade familjerna. Även de som inte hade råd att bidra kunde äta. Men de fanns inte bara av överlevnadsskäl utan var också gemensamma rum där information om vad som hände kunde spridas. Och de gjorde det möjligt för kvinnor att börja motarbeta rädslor till följd av isolering. Det var början på en process till ökat självförtroende.

Alla allmänningar är inte en nagel i ögat för stat och kapital. De kan lika gärna utnyttjas för att dämpa politiska konflikter eller öka vinsterna. Men allmänningarna visar att det går att organisera reproduktionen kollektivt och att städer och samhällen som styckas upp av stat och marknadskrafter kan omvandlas för att skapa gemensam kamp.

Filosofistuderande, skribent och redaktör för tidningen Brand.