Förra lördagen rapporterade Fria Tidningen om hur 15 personer dödades när spansk och marockansk gränspolis besköt migranter på flykt till Europa. I samma nummer kunde vi läsa om hur en person från Afghanistan tvångsutvisades trots att hen tagit en överdos av anti-depressiva och behövde akut sjukvård.

Ingen av händelserna har väckt någon större reaktion i massmedier eller bland allmänheten. Flyktingkatastrofen i italienska Lampedusa och Reva-projektet väckte starka reaktioner i medier och bland allmänheten både här hemma och runt om i Europa. Men månader efter Lampedusa och ett år efter Reva-debatten fortsätter människor att dö utanför Fort Europas gränser och den rasistiska profileringen och deportationspolitiken fortsätter. De fina orden från politiker som Sveriges integrationsminister Erik Ullenhag och EU-kommissionären Cecilia Malmström har mest fungerat som ett lugnande opium för upprörda opinioner och inte lett till någon verklig förändring.

Vi ser också hur inte bara den yttre rörligheten från länder utanför EU till unionen är under attack utan också den inre rörligheten från EU-länder som Rumänien och Bulgarien till Sverige och Storbritannien. Den fria rörligheten för den med EU-pass gäller inte unionens medborgare utan åtskillnad med avseende på kulturell bakgrund eller ekonomisk status. Rivningen av kåklägret i Högdalen och Frankrikes brutala kampanjer mot romer är tydliga exempel på hur EU-medborgare inte har samma rätt till fri rörlighet inom unionen.

I Schweiz som förvisso inte är ett EU-land är fri rörlighet till omgivande västeuropeiska länder ett minne blott om högerextrema Schweiziska Folkpartiet (SVP) med ett brett stöd bland allmänheten i ryggen får sin vilja igenom. Schweiz kan bli det första europeiska land som går till attack inte bara mot invandring utan också den egna utvandringen och Sverigedemokrater och andra nationalister jublar och ser med tillförsikt på stängda gränser även mellan europeiska länder.

Utvecklingen i Europa går alltså i dramatiskt fel riktning för oss som önskar oss en värld utan murar och stängsel. Hur vänds eller åtminstone bromsas denna utveckling? Vi kan inte förlita oss på att politikeralibin med ledsna ögon ska förändra systemet inifrån eller ”ta debatten” med de öppna invandringsmotståndarna. Om ett uns av ord som fri rörlighet och mänskliga rättigheter ska börja gälla på riktigt, för alla, så måste utvecklingen vändas i rakt motsatt riktning.

Oberoende tidningar som Fria Tidningen och Dagens ETC har potential att flytta de undanskymda nyheterna och diskussionerna närmare rampljuset. Ibland lyckas oberoende journalister så frön till omfattande medial rapportering och debatt, som i höstas när Researchgruppen granskade näthatet och avslöjade SD-politikers grova rasism. Utan dessa små journalistiska motkraftsfickor är jag övertygad att frågorna skulle få än mindre uppmärksamhet och uppmärksammas än mer sällan.

Men framför allt kräver förändringen alla de tusentals som tar steget från att vara enbart informerade samhällsmedborgare till att också vara aktiva och engagerad sådana. Jag pratar om alla som slöt upp i Reva-protesterna och i Kärrtorp. Jag pratar om de tusentals skolungdomar i tyska Hamburg som i veckan strejkade och demonstrerade mot att 300 flyktingar från afrikanska länder riskerade utvisning. Jag pratar om Kainats klasskamrater som kämpade för att hon inte skulle utvisas till tvångsgifte och hedersvåld i Pakistan och verkar ha lyckats stoppa utvisningen.

Att hålla sig informerad, rösta eller skriva inledare räcker inte. Vi måste mötas i den fysiska offentligheten och visa på den öppenhet och rörelsefrihet vi önskar för alla utan undantag för kulturursprung eller nationalitet här och nu.