Tänk att just vi råkar leva under de få år då Jordens utveckling bestäms för flera årtusenden framåt. Inte för att planeten själv, eller växterna eller de andra djurarterna, bryr sig om det. Men de val just vår generation gör kommer att ha ett enormt inflytande över möjligheterna för kommande generationer av människor att leva trygga och rika liv. För som Karl Marx skrev redan 1844: ”Att människans fysiska och andliga liv sammanhänger med naturen har ingen annan innebörd än att naturen hänger samman med sig själv, ty människan är en del av naturen.”

Jag talar förstås om att halten av växthusgaser i atmosfären nu har passerat den nivå då jordens klimat kommer att förbli stabilt, och att bara en snabb reduktion av utsläppen kan hindra allvarliga klimatförändringar. Det som står på spel är inte så lite. Naturvetenskapliga forskare utmärks av stor saklighet och säger sällan något utan gediget forskningsstöd.

Ändå låter det allt oftare ungefär så här: ”klimatpåverkan som följer av en global uppvärmning av 2 grader eller mer skulle vara synnerligen skadliga … med råge utanför Holocens spann och långt inne i den farliga zonen … konsekvenser som kan beskrivas som katastrofala”. Kursiveringarna är mina, men orden från en några månader gammal artikel av flera av världens främsta klimatforskare, inklusive James Hansen och Johan Rockström.

Det råkar vara så att dessa synnerliga skadliga, farliga, och katastrofala följder långt in i framtiden bara kan stoppas av vår generation, och den tid vi har på oss krymper för varje dag som går. En annan högt meriterad klimatforskare, Will Steffen, har sagt att om vi ska undvika så kallade tröskeleffekter i klimatsystemet – obehagliga överraskningar som gör att uppvärmningen skenar och inte går att stoppa – så har vi fram till ungefär 2020 på oss att vända utvecklingen. ”Det här är det kritiska decenniet. Om vi inte lyckas vända kurvorna det här decenniet kommer vi att korsa de där gränserna.”

Det är mänskligt att rygga tillbaka inför detta enorma ansvar som har råkat hamna på just oss. Det är lätt att vi slår ifrån oss, tänker att vi inte kan göra något åt det i alla fall. Det ligger mycket i det. Att påstå att vi alla bär samma ansvar för klimatförändringen, eller att vi alla bär samma ansvar för att styra om kursen, är inte sant. Ett rättviseperspektiv på klimatförändringarna är helt centralt för att nå en lösning: vissa har större ansvar än andra. Det farliga är när den insikten leder till åsikten att ingen bär ansvar för det som händer, och att inget kan ändra kursen. När vi ger upp blir vi fossilkapitalets bästa vänner.

En av de aktörer som definitivt bär allra störst ansvar för klimatförändringarna och dessutom har en stor makt att göra något åt dem är EU. I de länder som utgör EU har ungefär en tredjedel av utsläppen av växthusgaser sedan 1850 gjorts, trots att bara var fjortonde människa bor där. Vi är ett av de rikaste hörnen av världen och har alla möjligheter att gå före och och hjälpa andra att komma med i en klimatomställning. EU har makt – och eftersom EU är åtminstone någorlunda demokratiskt innebär det att alla vi som bor i EU faktiskt har ett litet, men dock, inflytande över den fråga som bara vår generation kan lösa.

I slutet av mars ska EU bestämma vilka utsläppsmål som ska gälla för unionen till år 2030. I ett öppet brev skriver professor Kevin Anderson, också han en världsberömd klimatforskare, att EU har lovat – ”set in stone” – att hålla tvågradersmålet och att respektera klimatvetenskapen. Om dessa löften ska hållas menar Anderson att EU:s utsläpp behöver minska med 80 procent till 2030. I så fall har vi åtminstone 90 procents chans att klara tvågradersmålet, under förutsättning att övriga industrialiserade världen följer EU och att utsläppen i det icke-industrialiserade Syd kulminerar år 2025.

Men när EU-kommissionen presenterade sitt förslag till beslut visade det sig att de bara vill minska utsläppen med 40 procent till 2030. Enligt Anderson innebär det 50-70 procents risk för att överstiga tvågradersmålet och därmed riskera utlösa katastrofal klimatförändring. Strax därefter hölls en omröstning i EU-parlamentet. Även parlamentet förespråkar en 40-procentig minskning till 2030, men vill vid sidan av utsläppsmålet även ha bindande mål för andelen förnyelsebar energi och energieffektivisering. Det är bra och viktigt men har tyvärr förflyttat debatten om EU:s klimatmål bort från huvudsaken. Utsläppsminskningen är viktigast, och där är kommissionen och parlamentet eniga om att satsa på klimatkatastrof. Om det sedan sker med eller utan en viss andel förnyelsebar energi är trots allt en bisak.

De flesta ledamöter från Sverige röstade för att EU:s utsläpp ska minska med 50 procent till 2030 (Vänstern och de Gröna drev först 60 procent). Bara Kristdemokraterna och Moderaterna röstade för kommissionens linje. I ett öppet brev som SvD skrev om i onsdags kräver delar av näringslivet och civilsamhället nu att regeringen går på 50 procents-linjen. Och det vore ju bättre, men ändå långt ifrån bra.

I slutet av mars samlas EU:s stats- och regeringschefer för att fatta slutgiltigt beslut. De har framtiden i sina händer. Om Reinfeldt och de andra beslutar i enlighet med kommissionens förslag lär kommande generationer förbanna dem. Dem, och i någon mån oss alla som lever nu.