I mars 2012 tog den queeranarkistiska gruppen Anarchopride initiativ till att, likt den legendariska aktionen då homosexuella ockuperade Socialstyrelsen 1979, återigen ockupera Socialstyrelsen och kräva att även trans ska sluta klassas som en sjukdom.

Ockupationen 2012 ägde rum vid receptionen inne på Socialstyrelsen, där kravet framfördes genom flygbladsutdelning till anställda, ett samtal med en representant från Socialstyrelsen och genom att några stannade kvar efter stängningstid. Onsdagen den 18 december stod fyra personer inför rätta åtalade för olaga intrång på Socialstyrelsen efter att ha deltagit i denna aktion. Nu i måndags, den 30 december, kom en fällande dom med böter som straff.

Aktionen var inspirerad av den internationella kampanjen Stop Trans Pathologization (www.stp2012.info) som över 300 aktivistgrupper runt om i världen har ställt sig bakom. Men trans finns fortfarande kvar som en psykiatrisk diagnos. Socialstyrelsen, svenska statens myndighet, har inte heller ändrat sig – de fortsätter sjukdomsförklara personer som inte är sjuka.

För över 30 år sedan strök Socialstyrelsen homosexualitet ur förteckningen över sjukdomar. Från 2009 är inte heller transvestism en diagnos inom sjukvården. År 2013 togs lagen om tvångssterilisering av transpersoner bort. Men transpersoner är alltså en grupp som fortfarande sjukdomsförklaras. Trans behöver en form av diagnoskod för att vården till transpersoner ska bli tillgänglig och möjlig att administrera, men den koden behöver inte, som i dag, betyda sjukdom.

Det är inte Socialstyrelsens generaldirektör som angett ockupationen 2012 till åtal, utan åklagaren som valt att åtala dessa fyra ur ”allmän synpunkt”. Det betyder att åklagaren tycker att det finns ett allmänt intresse av att personerna blir dömda och att de utgjorde ett hot mot allmänheten. Staten väljer att lägga tid och resurser på att utreda och döma aktivister, istället för att fokusera på orsaken till varför ockupationen genomfördes. Det är skrämmande när hbtq-personer som ifrågasätter normerna ställs inför rätta.

Ett annat exempel på att queers som framför kritik blir utsatta för snabb och hård repression är från prideparaden nu i augusti 2013 i Stockholm. Då kritiserades polisens närvaro i paraden och att polisen deporterar hbtq-personer till förföljelse, fängelse, hot och våld. Trots att aktivisterna gick under tystnad, med två banderoller, flera meter från poliserna i paraden blev de brutalt pepparsprejade och med våld bortsläpade. Ett queer är nu åtalad för att, under polisens våldsamma angrepp, själv ha begått vad polisen menar är våldsamt motstånd. Rättegång väntar. Polisen som pepparsprejade går fri. Deportationer av hbtq-personer fortsätter. Gaypoliserna är fortfarande okritiskt välkomna på Pride.

Både diagnostisering och kriminalisering har genom historien varit ett vanligt sätt att stigmatisera och kontrollera grupper som bryter mot normer. Repressionen har kommit och kommer både från vårdrockar och uniformer. Queeraktivism möter våld från polis och rättssystemet. Historiskt och nu behövs det därför att personer och grupper aktivt gör motstånd mot statens våld och hela tiden försöker skapa ett bättre samhälle. Den queera kampen började som ett uppror mot makten, staten och polisen. Och de queera upproren fortsätter.