Skribenter från Landets Fria Tidning tipsar om årets bästa hiphop, punk och indie.

Svensk hiphop

Året som gått har levererat riktigt bra svensk hiphop. Nya artister har dykt upp men vi har samtidigt hört mycket från väletablerade artister som Petter och Timbuktu. Året går att sammanfatta med följande tio låtar som både fått folket att gunga men även att tänka till lite extra.

1. Svarta duvor och vissna liljor – Kartellen feat. Timbuktu

2. Bara vara jag – O-hund & Ante feat. Promoe

3. Kvalitet och kvantitet – Abidaz

4. Hon sjunger – Ken Ring

5. Badman – Lilla Namo

6. Limousin – Movits feat. Maskinen

7. King – Petter feat. Lilla Namo

8. Bang Bang – Linda Pira

9. Rom & Kush – Stor

10. Underklassmusik – Kartellen

Åsa Åkesson

Indie #1

Jag började med tio, gick ner till fem och bestämde mig slutligen för tre – tre LP-skivor släppta år 2013 som jag i mitt förmanande, men vänligt sinnade, tycke anser att du bör låna ditt öra. De listas utan inbördes rangordning.

Volcano choir – Repave

Skönt brokig indie-rock. Justin Vernon, a.k.a. Bon Iver, skapar en brokig väv tillsammans med medlemmar från Collections of colonies of bees. Repave är Volcano choirs andra album, tillkommet till och från under ett antal år, vilket kan förklara dess emellanåt spretiga intryck – att det då och då förefaller gå vilse, både inom enskilda spår och mellan skilda spår. I slutändan, dock, faller allt på plats, och du tänker: det här är riktigt bra. Och det är riktigt bra. Det går inte alls vilse, utan hem; går hem, lägger sig ner och somnar snabbt i trygg förvissning om att skön, skön musik har skapats. Ödsligt och överfyllt på en och samma gång, tänka sig.

Deafheaven – Sunbather

Katarsisk post-metal. George Clarke väser från strupen, Kerry McCoy och Shiv Mehra lägger ”pop-rockiga” gitarrmattor och Daniel Tracy och Stephen Clarke dunkar och bankar fram en varierad rytmbas för dem alla att stå på. Tänk på det som en sorts katarsis. Du lyssnar, rensar, spottar ut (i metaforisk och bildlig mening) och går vidare, ditt huvud en aning klarare, renare.

Phosphorescent – Muchacho

”Twangy” indie-pop/folk. Muchacho riskerade att inte ens bli till (vilket förvisso alltid är fallet med allting som ännu inte har skapats). Efter 2010 års utgivna Here’s to taking it easy lade Matthew Houck Phosphorescent på is, fokuserade istället på att försöka reda upp de problem som uppstått och förvärrats på hemmaplan i New York medan han varit på turné: förlorad inspelningslokal och förlorad kärlek. Som tur väl var, för både oss och honom, gled inte Phosphorescent iväg. Istället kom Muchacho till, en skiva som är lika delar lyrisk krisbearbetning och uppryckning som ökensläpig country-twang och spontan handklappning när ökensläpandet övergår i glad(are) ökenlöpning. Dig it, muchacho. Life goes on.

Hedervärda omnämnanden: Son Lux med Lanterns, Moonface med Julia with blue jeans on, PVT med Homosapiens, Russian Circles med Memorial, Atoms For Peace med Amok och Chvrches med The bones of what you believe, för att inte nämna att 2013 även var (fortfarande är) det år då The Knife, Arcade Fire, The National och Vampire Weekend kom ut med nya skivor.

Aje Björkman

Indie #2

1. Frightened Rabbit – Pedestrian verse

Jag trodde inte att de kunde toppa skivan The midnight organ fight och dess suveräna blandning av ordvitsar med en knivskarp skildring av en förlorad kärlek – men jag hade nog fel. Frightened rabbits senaste skiva är något mindre hjärtslitande att lyssna på men berör på andra sätt lika mycket och är musikaliskt lika suverän. Texterna är fantastiska och sångaren Scott Hutchison har i mina öron en rätt fulländad röst. Soundet är precis så som jag vill ha min indierock – melodiskt och bitvis pampigt, ibland aggressivt, ibland melankoliskt.

2. Veronica falls – Waiting for something to happen

Bitvis glad och bitvis melankolisk tweepop med R.E.M.-gitarrer och körsång är bland det bästa jag vet, varför lyssnar jag inte mer på band som engelska Veronica falls? Waiting for something to happen är en finfin skiva, inte precis nyskapande men full av många välbekanta, finfina ingredienser som blir till en välkomponerad och god ny rätt.

3. Chvrches – The bones of what you believe

Skotska syntpopparnas singel The mother we share har spelats en hel del i P3 men hela skivan håller generellt hög kvalitet. Ljudbilden är fullspäckad, tydligt elektronisk och genomgående i moll. Sångaren Lauren Mayberry har en ljus och späd röst som utgör en stark kontrast till de ofta hämndlystna och mörka texterna. Pubertalt? Kanske. Mig gör det inget alls.

4. The Staves – Dead & born & grown

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har fastnat för den megahyllade svenska folkpopduon First aid kit. I mina öron gör de här tre systrarna från engelska Watford något liknande, fast mycket bättre. Det är smartare, roligare och mer känslomässigt träffande texter, intressantare harmonier och på något sätt mer personligt, mer ”äkta” om du så vill. Den här skivan släpptes i slutet av förra året men har snurrat för fullt hos mig i år.

5. Sweet Baboo – Ships

En minst sagt udda bekantskap men rätt oemotståndlig. Walesiska Stephen Blacks musikaliska alter ego gör sockersöt pop om kärlek och vardag med färgstarka metaforer. Låttiteln The morse code for love is beep beep, beep beep, the binary code is one one säger nog det mesta. Söker du feel good-pop med skruvade texter och mycket blås är det här något för dig!

Årets låt

Daughter – Youth. Den mäktigaste musiken jag hört på länge. En fullträff.

Abigail Sykes

Punk och rock

1. Jello Biafra and the Guantanamo school of medicine – White people & the damage done

Jello är tillbaka med det bästa i musikväg sedan han sjöng med Dead Kennedys. I gammal god anda delas det ut kängor till västvärldens livsstil och dubbelmoral.

2. Booze & glory – London skinhead crew

Londonpunkarna levererar ett gäng fotbollsdoftande hits. Det är så mycket ”singalong” att även en icke-West Hamsupporter som jag bara älskar det.

3. South city locos – Mama joined the black block

Malmös stoltheter hann med att släppa denna käftsmäll till skiva och splittras under ett och samma år. Grym blandning av svenska/engelska och hårt/mindre hårt.

4. Perkele – A way out

Med uppföljaren till Punkrock army fortsätter arbetarklassens kamp. Bra driv i låtarna och som alltid bra refränger att sjunga med i. Göteborgs stolthet.

5. Alonzo fas 3 – Alonzo fas 3

Michael Alonzo med ett förflutet i KSMB och Stockholms negrer är tillbaka –lika arg som det är bra.

6. Marching orders – Living proof

Oi! punk från Australien som hela tiden utvecklas till det bättre. Bra sång och starka melodier får mig att vilja gå till puben.

7. Less than Jake – See the light

Skapunk när den är som bäst, bara försök att sitta still.

8. The Bronx – IV

Melodiös hardcorepunk från Los Angeles. Fortfarande lika kompromisslöst men denna gång med mer finess.

9. Dropkick Murphys – Signed and sealed in blood

Precis så som irländsk folkpunk ska låta, mer säckpipor till världen. Som de själva sjunger, ”the boys are back”!

10. Hey! Hello! – Hey! Hello!

Mer melodi än det rekommenderade dagliga intaget. Som vanligt när Ginger (The Wildhearts) släpper ny musik är det en galen musikvärld du kastas in i, men alltid lika briljant.

Peter Molander