Debatt


Göte Kildén • Medlem i Socialistiska partiet
  • Ryska granatkastare, stridsvagnar och stridsflyg har förvandlat syriska stadsdelar och förorter till grus och drivit sex miljoner människor från sina hem, skriver Göte Kildén.
Fria Tidningen

”Skicka vapen till revolutionen”

Vare sig Obama eller Putin har det syriska folkets bästa för ögonen. Verklig solidaritet måste utgöras av direkt stöd till demokratiska krafter inom revolutionen, skriver Göte Kildén.

Vladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias, har Putin inte många likheter. Trots att rysk tv säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har istället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddikaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet.

Samma vapen har förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Sedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern.

Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas över huvud taget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur. Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Trots det föreslår Putin, märkligt nog, inte en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår istället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man egentligen inte har haft – under internationell kontroll!

Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier, även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen

Barack Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gäller hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolutionen, som är en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa.

Gapet mellan demokratisk retorik och USA:s cyniska maktspel har bara vidgats. Stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generad tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrain samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots al-Sisis militärkupp.

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack – har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna.

Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regering och svagare band till Iran och Hezbollah. Men framför allt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje överskreds redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat 3 000 människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt – och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp, så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu