En vandring mot sammanbrott som saknar riktning

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Mikael Mildén har läst Helena Loofts roman Pappa, vet du vad jag drömde.

Kultur
Litteratur

Du möter du en ung kvinna med blödande fötter, iklädd en stor, blöt och smutsig morgonrock. Du ser att hon mår dåligt, men hon passerar förbi och du vet inte att tunnelbanorna som står stilla senare på kvällen har stannat för henne, där hon går genom tunneln.

Du skulle ha glömt henne snart nog, men Helena Loofts roman Pappa, vet du vad jag drömde låter oss lyssna till den kvinnans berättelse. Hon heter Beatrice, och hon följs av en raggig best, som du inte kan se. Det är Skulden som vandrar med henne genom stadens gator för att aldrig lämna henne i fred. Den vill försäkra sig om att hon förstår att det är hon som felar, att hon är precis så otillräcklig som hennes pappa fått henne att känna sig.

Helena Loofts roman är skriven som en enda lång monolog av Beatrice. Hon pratar på. Mest om sin skuld. Ibland om sin pappa, sina vänner och perfekta systrar och någon gång om sin mamma. Samtidigt vandrar hon genom staden, från Svedmyra, genom Slakthusområdet och in till Söder.

Det är en berättelse om den oundvikliga vägen mot sammanbrottet. Samtidigt är det en berättelse med märklig frånvaro av riktning. Jag söker förklaringar, jag önskar att få förstå. Men Helena Looft hjälper mig inte med det. Istället ger hon sin röst helt åt Beatrice, som ältar sin tillvaro och sina fel.

Det är frustrerande. Men det är också stark läsning. Pappa, vet du vad jag drömde är inte en utvecklingsroman, det är mer av ett långt poetiskt stycke, ett tillstånd.

Kvar efter läsningen finns den där oroande önskan att få veta mer. Framför allt om pappan, men också mamman, hon som döljer sig i det antika temat som uppfyller boken.

Stockholms Fria