Lars Hillersberg (1937–2004) agerade ibland innan han tänkte efter, vilket kan ha bidragit till att sätta honom i den ”antisemitiska knipan”, menar konstvetaren Elisa Rossholm.

Svår konst att kanonisera Hillersberg

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Syftet med boken om Lars Hillersberg är att skriva in honom i en konstvetenskaplig kanon. Men antisemitismen står fortfarande i vägen, skriver Elisa Rossholm.

Kultur

"Allt det här snacket, alltså, som man måste ställa upp på. När man i alla fall säger allting som man vill säga i sina bilder."

När jag läser Konstfackprofessorn Andreas Bergs praktverk Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör häpnar jag inför konstnärens briljans, inte i huvudsak som satiriker utan som tecknare och målare med en ovanligt drabbande närvaro. Det finns en splittring mellan orden och bilderna, vilket Hillersberg själv sätter fingret på i uttalandet ovan.

Texterna i hans serier och satirer är bundna till sin tid, medan bilderna är allt igenom här. Det nämnda citatet, från dokumentären Grisbrottaren, ska enligt Berg höra ihop med en arrangerad scen. Det förstärker känslan av bildens närvaro kontra språkets distans.

Det är tydligt att boken liksom den tillhörande utställningen på Kulturhuset ingår i en agenda för att föra in Hillersberg i en konstvetenskaplig kanon. För att agendan ska lyckas krävs dock en utvädring av beskyllningarna om antisemitism. Det är dock lättare sagt än gjort. Rent visuellt följer de utpekade karikatyrerna utan tvekan en antisemitisk tradition.

Att Hillersbergs övriga produktion innehåller en oändlig mängd bilder gjorda i kampen mot rasism faller bort. Det är logiskt. Det är omöjligt att använda dessa nidbilder, vilket syftet än är.

Hillersbergs stereotypa bildidéer med rasistisk laddning inrättar sig i det destruktiva ledet av antisemitisk ikonografi. Dessutom skymmer de sikten för ett stort konstnärskap. I bokens förord skriver Pelle Andersson, förläggare på Ordfront, att det är synd att Lars M Andersson inte hann färdigt sin text där det rasistiska i några av Hillerbergs bilder skulle diskuterats och fördjupats. Jag håller med. Andreas Berg gör visserligen ett försök att vädra problemet, men för frågan krävs en expert på den antisemitiska traditionen snarare än en expert på Hillersberg.

Anderssons text hade troligen gjort den i övrigt imponerande boken mer komplett, och den hade kunnat fungera som ett användbart verktyg i den efterföljande kritiken. Debatten lär fortsätta.

Det saknas ytterligare en byggsten för bokens helhet. När Ulf Linde skriver att Hillersberg var något för sig i jämförelse med sina medarbetare på Puss måste jag protestera. Hur imponerande konstnär Hillersberg än var, så befann sig Lena Svedberg ändå på en högre nivå. Trots sitt korta liv så visar Svedbergs produktion på ett konstnärskap långt utöver det vanliga. Till skillnad från Hillersberg svävade hon i ett eget universum, fritt från konventioner och traditioner. Ett något större utrymme och erkännande kunde hon ha fått i boken, inte minst för att hennes arbete och liv måste ha inverkat på Hillersbergs och på tidskriften Puss.

Det är nog riktigt som Berg skriver att Hillersberg var en konstnär som levde högt på sin intuition: "I grunden var alla hans argument känslomässiga." Kanske var det denna avsaknad av eftertanke före aktion som försatte honom i den ”antisemitiska knipan”.

Om den positiva sidan av intuitionen vittnar förmågan att fånga en tid och en anda innan den framträtt, som i Karneval från 1958 av en då blott 21-årig Hillersberg. Popkonst innan popkonsten var uppfunnen. Den enorma konsumtionen och popkulturen som en jättelik uppblåsbar grön clown, en plutande röd mun från den överdimensionerade reklambilden och i periferin: de grå massorna, som tillbedjare alternativt trälar av denna konstruktion. Det är en bild av en värld på väg att uppkomma och förintas i samma andetag.

Det verk som starkast stannar kvar efter läsningen är Hillersbergs allra sista. Det är en liten skiss utförd från sjuksängen, föreställande konstnären själv och hans far. Berg skriver att Hillersberg ogärna talade om sin pappa. I orden var modern viktig, medan fadern förblev konturlös. Men här, i Hillersbergs sista skiss som saknar både titel och bildtext, följer konstnären i sin fars steg. Kroppen vinklas bort, som om han försöker streta emot sitt öde. Men fötterna tvingas obönhörligt in i de upptrampade fotspåren.

Fakta: 

Lars Hillersberg

• Tecknare, konstnär och satiriker, född 1937 och avliden 2004 i Gnesta. Startade tidskriften Puss som gavs ut 1968–1974.

• Hillersbergs antisemitiska bilder har debatterats i omgångar sedan 1970-talet. I vissa av hans verk, bland annat serien Det heliga landet (publicerad i Puss 1971) använder han ett klassiskt antisemitiskt bildspråk. Hillersberg själv tillbakavisade alla sådana anklagelser.

• Utställningen Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör visas på Kulturhuset i Stockholm t o m 15 september. Boken med samma namn utkom i juni på Ordfront förlag.

• Den 7 september hålls två seminarier (kl 13–17) i Kulturhuset om politisk konst och satir utifrån Hillersbergs konstnärskap. Medverkar gör bland andra Anna Odell, Makode Linde, Sara Granér, Dan Jönsson och Andrea Edwards.

Fria Tidningen