Bankkassörens rafflande bekännelse

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Monica Larssons bok Utan bonus handlar om ett år i kassan på en bank. Det kan låta tråkigt men blir till en skildring av ett helt samhällstillstånd. Utan bonus är bokvårens första riktiga pärla, skriver Mikael Mildén.

Kultur
Litteratur

Varje år sköljer en svensk bokflod över oss. Bokkatalogen är lika spännande som utmattande, och det är svårt att navigera bland alla stora ord och copywritade säljtexter. Jodå, visst blir man sugen på att läsa, men vilka pärmar döljer de verkliga pärlorna?

Utan bonus kommer till oss på redaktionen. Ingen har bett om den. Jag plockar den med mig utan några förväntningar, öppnar den på tunnelbanan. Det tar mig åtta minuter att åka hem. Efter dessa tre stationer är jag ohjälpligt fast.

Monica Larsson skriver om ett år i kassan på en bank. Hennes dagboksform är knapp, registrerande. Den är inte utan färg eller åsikter, men stilen förblir stram, aldrig lakonisk. Som arbetsplatsskildring är det förbluffande exakt. Den nya banken säljer inte längre service, utan produkter. Personalen får poäng för varje såld produkt och minuspoäng för varje kund som avslutar en produkt. Poängställningen utnyttjas obarmhärtigt av cheferna i nästa löneförhandling.

Det finns inget förskönande i porträttet av arbetskollektivet. De flesta börjar undvika kunderna som de vet inte går att sälja till. De förmögna fjäskas det för. Den som säljer utan att hjälpa kunden räknar in sina pluspoäng. Den som värnar kunderna halkar efter och blir ett hopplöst fall. Egoismen skapar motsättningar. Men den kan inte hindra att de delar känslan av att inte längre kunna göra ett bra jobb, varken för banken eller för kunderna.

Med sitt flöde av kunder blir Utan bonus också en skildring av ett samhällstillstånd. Kunderna kämpar med tillvaron och med varandra. Den som vill söka socialbidrag har inte ens råd att få det kontoutdrag som socialen kräver. Här finns föräldrar som förgäves vill hjälpa sitt missbrukande barn med ekonomin. Här finns makarna som i smyg försöker kontrollera varandras konton. Här finns skulder och stora arv, girighet och generositet. Här finns de ensamma fyllona, som gör ärenden för att få någon att prata med.

I mötet mellan kund och banktjänsteman stöts medborgarna mot bankens omättliga behov av profit. Kanske bildar de i slutändan två sidor av samma mynt, kanske utvecklas de tillsammans till vårt nya samhälle.

Alla passerar de förbi, beskrivna med en mening eller två. Monica Larsson sätter sina meningar så säkert att vi ser det hon ser, bortom de få orden. Jag ser Utan bonus som en precist utskuren bit av verkligheten, en liten skiva av samtiden, som måste få bli läst och bevarad. Jag konstaterar att den utgör den första riktiga pärlan på mitt skrivbord i år.

Fria Tidningen