Staden som folket vill ha den

Publicerad:   •  Uppdaterad:

”Säg mig hur du bor och jag ska säga dig vem du är. Visa mig byggnaderna i dina stora städer och jag ska säga dig ditt folks karaktär.” Så skrev journalisten Claes Lundin i boken Nya Stockholm år 1890 apropå ombyggnaden av huvudstaden. Troligen ett naivt påstående då som nu. Staden som en spegling av invånaren, skapad i samklang med honom eller henne, stämmer varken i 1800-talets eller i 2000-talets byggnadspolitik. Makten ligger inte där.

Kultur

I utställningen Hemby(g)gd på Marabouparken i Sundbyberg visar sju konstnärer sina skildringar av relationen mellan människa och fysisk miljö. Central i utställningen är Kerstin Bergendals PARK LEK, ett unikt stadsutvecklingsprojekt för Hallonbergen och Ör. Bergendal har under åtta månader samtalat med byggherrar, politiker, tjänstemän och framför allt med de boende i områdena. Arbetet har utmynnat i 45 filmade intervjuer samt en modell i bordsstorlek, till vilken Bergendal tillsammans med Sundbybergs stadsarkitekt Karin Milles har ”översatt” invånarnas önskemål, idéer och kompromisser.

PARK LEK är ett utforskande av makt och perspektiv där den utopiska bilden av en demokratisk stadsplan är så konkret formulerad att den på riktigt kan påverka staden utanför konsthallen. De sex övriga konstnärerna i utställningen upplevs som utplacerade i relation till Bergendals modell. Antingen för att visa på perspektivskiftning, som i Anna Högbergs och Johan Tiréns Point of view och Anna Witts rappande etnologer i Battle rap, eller för att belysa utopin som i Catti Brandelius Kulturvision 2030. Pawel Althamers Bródno och Common task, liksom Kateřina Šedás That's the way the cookie crumbles, verkar i samma anda som PARK LEK. Också här är det medborgarens röst som hörs.

Utställningen i sin helhet och PARK LEK i synnerhet formar en viktig berättelse om maktroller, om osynlighet kontra synlighet, om röster och tystnader. Samtidigt är det ett konkret politiskt alternativ till de stora byggföretagens plan. Konsten blir ett redskap i en medborgarrörelse, en ingång till makt, eller kringgång runt byråkratin.

Det är både uppfriskande och behövligt med uttryck som så tydligt vill någonting utanför konsthallens väggar. Jag lämnar Marabouparken med en känsla av hopp om att makt kan omfördelas och perspektiv förskjutas. I denna nyvunna förhoppning väljer jag att tänka att Lundins påstående skulle kunna bli verklighet i Hallonbergen och Ör. Om inte, så finns det kvar en visualisering av maktlösheten, en modell av utopin.

Stockholms Fria