Jack är alltid Jack

Publicerad:   •  Uppdaterad:
Kultur
Konsert

Det känns oroväckande tomt i publiken även långt in i det brittiska förbandet Peggy Sues medelmåttiga folk/inderockkonsert. Men så fylls Hovet så sakteliga och det är nog fullt till tre fjärdedelar när Jack White börjar.

White Stripes har lagt ner och Jack White turnerar med nyligen släppta kritikerhyllade soloalbumet Blunderbuss. Meg saknas, så är det, men det är en ny fas i Whites musikaliska liv. Det känns tyngre, råare och mörkare. Stämningen ljusas upp av medmusikanterna The Peacocks som omgärdar honom i vitt på en mörkblå scen. I mitten står White och runt omkring honom de sex kvinnorna på trummor, kontrabas, piano, orgel, steel guitar, violin och tamburiner.

Det ser ut som om han försöker besvärja sig från kärleken och begäret efter skilsmässan från musikern Karen Olsen förra året. Musiken har samma grund i bluesen som tidigare, med utsvävningar till country, indierock och folkmusik från Appalacherna, och det är en bra konsert med stark energi från scenen. Men de når inte riktigt hela vägen. De svävar mellan den nya skivans låtar, till flera som tillhör sidoprojekten The Raconteurs och The Dead Weather, och genom White Stripes klassiska hits, inklusive avslutande Seven nation army.

Jag kan inte klandra Jack White, han dundrar på med sina blytunga riff och bjuder på en fin blandning låtar, och när det ibland blir lite jämntjockt bryts det av med covers och en countryballad. Men rent dramaturgiskt kommer brytpunkterna för sent under den en och en halv timme långa konserten. Min minnesbild blir scenografin mer än musiken. Men det får räcka så, det är ändå Jack.

Fria Tidningen