Emma Nordlander är född 1986 i Gnosjö, men bor numera i Göteborg där hon studerar arkeologi. Kattbarnen är hennes debut.

Snygg debut om att bli vuxen i utarmningens tid

Publicerad:   •  Uppdaterad:
Kultur
Litteratur

I den allt mer öde bruksorten rör sig Dalia och Amos nästan som två vålnader. In och ut ur varandra, i ett slags uppehållstillstånd. Ett slags liv. De är tvungna att få tillvaron att fungera så gott det går sedan deras mamma tynat bort i cancer och fadern lämnat dem med en lapp på vilken det stod att hen dragit till Danmark. Hen behövde tid för sig själv. Att tänka, känna. Och sörja. Hans sorg är störst av allas menar sonen, Amos. Själv har hen knappt tid att tänka på någonting alls mellan jobbet på fabriken och all barnpassning. De gör gemensamma ansträngningar för att få det att likna en familj, i alla fall lite grann. Dagarna går. Ibland blir det nästan normalt.

De har lämnats där, syskonen som är nästan vuxna men ändå fortfarande tonåringar och den minsta lilla som bara är sexton månader. Och hela den gamla orten som bara finns till, liksom helt tyst, runt omkring dem. Det är en bild av ett Sverige där alla flyttar till städerna som att livet liksom inte riktigt går att leva någon annanstans. Amos jobbar, hen måste, men snart finns det nog inga jobb kvar. Det skärs ner och ekonomin är kass. Dalia tar en dag i taget, försöker överleva utan att veta hur, medan minsta lillasystern ropar efter mamma från spjälsängen.

Detta är ramen: orten, barnen, ensamheten, sorgen och så kärleken mellan de båda äldre syskonen. Orden kommer i små korta meningar, nästan hastiga iakttagelser som ibland är poetiska innan de blir helt alldagliga igen. Som att hen inte kunnat bestämma sig riktigt, Emma Nordlander, för hur hen skulle måla debutromanen Kattbarnen. Om hen skulle göra stora bilder eller bara berätta som det var. Utan eftergifter. För det är något viktigt hen säger och det sitter kvar ganska länge. Stämningarna därinne i huset. Blått ljus genom köksfönstret och så vidare. De korta meningarna manar till läsning och när en väl kommit in i rytmen och börjat andas tillsammans med texten går resten av bara farten.

Jag läste Kattbarnen mellan frukost och lunch. Den är en sådan bok. Texten flyter på lätt och obehindrat. Men det är just det som gör det lite ambivalent, känslan av att det stora förlaget gått med rödpenna över de lyriska styckena och kortat ner till förmån för handlingen – som också den blir lätt lidande av återhållsamheten. Återigen fordras ett beslut, en tydlig riktning; somliga skulle säga att spänningarna skulle blottläggas, undertexten plockas fram. Men jag säger tvärtom, styrkan ligger i det måleriska stämningsbygget. Här finns det som fastnar och följer med. Glesbygden som tycks utarma sig själv, mänskorna där som inte verkar ha något annat val än att stanna kvar och se tiden an medan allt runt omkring dem liksom vittrar sönder och tystnar. Och, framför allt, Amos och Dalias sökande efter det normala i en situation där allt som var normalt har dött ifrån dem eller stuckit utomlands.

Denna invändning till trots är Nordlanders debut fylld av allt det där som gör den värd en sträckläsning. Helt klart. Karaktärerna är respektfullt tecknade och det saknas aldrig något driv i berättandet. Det svänger till och med ordentligt på sina ställen. Nästa gång hoppas jag bara att hen går hela vägen. Eller att hen tillåts göra det. Kattbarnen vågar hela tiden bara nästan röra vid det smaskigt spänningsfyllda. Det är bra, men det kunde ha varit ännu mer så.

Landets Fria