Mannen som satt bredvid mig på mötet har flera styrelseuppdrag, en del i medieföretag. Han beklagade sig över journalistik utan fördjupning och ansåg att detta beror på brister hos journalisterna. Ett par månader före vårt möte deltog han i ett beslut som innebar att ett 40-tal journalister blev utan jobb. Tidningen det gäller ingår i en av landets mest vinstgivande koncerner. Många är de som inte vill, eller klarar av, att se den strukturella skogen för de individuella träden.

Han använde också den populära eufemismen ”slimmade redaktioner”, som får påtvingad redaktionell anorexi att låta hälsosamt. Att formulera bristen på journalister som brister hos journalister är ett behändigt sätt att skjuta ifrån sig ansvar.

Den som påpekade riskerna med ökad ägarkoncentrationen för 20 år sedan anklagades för att måla fan på väggen. Nu har vi fan på väggen och farhågorna för journalistiken har i stor utsträckning besannats, men problemet förnekas fortfarande av medieägarna.

Ägarkoncentrationen i medierna ökar för varje dag. Färre äger mer. Medierna korsäger varandra och mediemakthavare sitter i varandras styrelser. Problemet? Makt över medierna ger makt över samhället eftersom den förfogar över informationen till medborgarna: vad vi alla får veta, i vilken form och ur vilket perspektiv.

Monopol är skadliga i sig. Mediemonopol anhopar makt och är därför skadligare än andra monopol. Demokrati lever av mångfald. Journalistikens möjlighet att granska från olika håll är ett demokratiskt kärnvärde.

Medieägande ger makt och medför – borde medföra – ett stort ansvar. Jag har svårt att se att medieägarna tar det ansvaret. De som sitter på mediemakten invänder att jag bortser från de ekonomiska realiteterna. Jag vill påpeka att under 2000-talet gjorde de traditionella medierna ett par år de största vinsterna någonsin, utan att återinvestera i journalistiken.

Visst har mediestrukturen förändrats snabbare under 2000-talet än under perioden från Gutenberg och till senaste sekelskiftet, men de stora mediekoncernerna lever inte i nöd och det gör inte deras ägare heller och de borde i kraft av sin makt och sitt ansvar avsätta mer än en skärv åt att utveckla journalistiken istället för att lyfta vinster åt ägarna.

Den som tycker att demokrati är en bra idé har en del att oroa sig över i stort som smått:

• Journalistiken som ingen vill betala men alla vill tjäna pengar på.

• Medieägarnas anställningsparanoia.

• Marknadsförare på redaktionen och sponsrad journalistik.

• Ekonomerna som kaxar och publicisterna som viker ner sig.

• Urholkningen av individens upphovsrätt.

• Ökningen av ägarkoncentrationen nationellt och globalt.

• Med mera.

Att tända ljus är förstås bättre än att förbanna mörker.

Medvetenhet krävs för att stärka/återupprätta journalistiken.

Organisationer och individer som vill stärka journalistiken har till exempel fortfarande tid på sig för att forma en kampanj för att få en seriös mediepolitisk debatt i valrörelsen.

Behovet av en mediepolitisk utredning ökar i takt med ägarkoncentrationen. Sorgligt nog har jag tappat tron på regeringens och riksdagens förmåga i denna fråga. Men nog borde organisationer/individer som är intresserade av mediernas makt och ansvar och journalistikens roll i demokration kunna samla de medel som krävs för en sådan oberoende utredning för att få svar på frågan: Hur ska vi skapa förutsättningar för en journalistik på medborgarnas uppdrag som har förutsättningar för att utföra sitt uppdrag i demokratin?

Oron över ägarkoncentrationen och utsvältningen av journalistiken spirar lite varstans i Europa. Somligt som föreslås stämmer dåligt med vår syn på journalistik, men en del goda idéer finns att hämta. Om inte etableringsfriheten ska vara en frihet för enbart de redan etablerade, så krävs ett breddat medieägande och nya ägarformer, inte minst lokalt och regionalt, nära medborgarna. För detta krävs stimulans, till exempel via det vi kunde kalla publicistik- eller journalistikstöd. Något parti som är intresserat att hugga på den kroken?