Kajsa Ekis Ekman har varit politiskt engagerad sedan tonåren, men innan den ekonomiska krisen slog till i Europa var hon inte mer intresserad av EU än gemene man. När en barndomskompis ringde och berättade om läget i Grekland började hon skriva om krisen.

– Hon frågade: vet du vad som händer här nere? Det visste jag inte. Jag hade knappt varit där och hade dålig koll. Hon berättade att de hade antagit ett sparpaket, att det var uppror på gatorna, att de sålde gasmasker för tre euro i gathörnen... Jag började kolla upp vad som hade skrivits och åkte dit för att skriva en artikel för DN. Jag kommer dit och ser ett land som håller på att falla sönder. Ett land i EU håller på att gå under. Men ingen säger något, det är skandal!

Om och om igen beskriver hon situationen och den efterföljande tystnaden just så. Ordet ”skandal” signalerar att krisen och dess effekter inte är något självförvållat. Myten om lata greker – att de har levt över sina tillgångar, har kortare arbetsvecka än andra européer eller går i pension mycket tidigare är helt enkelt inte sann. Statistik från 2011 säger att grekerna tillhör de som arbetar mest i Europa (42,2 timmar/vecka). Enligt Eurostat arbetar grekerna också längre under livet än europén i allmänhet, den faktiska pensionsåldern är 61,5 år jämfört med snittet på 61,1 år.

Så varför tror så många på det här? Därför att den berättelse som har skapats uppifrån stämmer överens med tidsandan och den allmänna moraluppfattningen. Innan Kajsa Ekis Ekman skrev Skulden trodde hon också på att greker pensionerar sig tidigare än andra.

– Jag var offer för samma myter som de flesta, säger hon. Men när jag kollade upp det visade det sig att det inte stämde alls, det var precis tvärtom. Hur kan man sälja in något så billigt till hela Europa och så stämmer det inte? Men så är det ofta, om man inte är insatt tror man gärna på den officiella versionen. Kan de verkligen ljuga så mycket? Ja, det kan de - och varför då? Därför att ingen kollar upp saker.

Det är väl journalisternas jobb…, försöker jag.

– Jo, det borde det ju vara. Och den enskilda journalisten tänker förstås inte ”haha, rätt åt dem”, men alla spred den här bilden. Och den uppstod därför att den passar så bra ihop med de åtgärder man sedan tog.

– Kolla här: Västeuropa och USA är i sin djupaste kris på 80 år. Vilka åtgärder har man tagit? Man har nästan inte gjort någonting mot bankerna och finanssektorn, knappt reformerat EU eller euron. Istället har de försämrat pensioner, halverat löner och privatiserat. Man skulle inte ha kunnat genomföra allt det om man inte först förklarade att felet var grekernas, att "de har haft det för bra, de har jobbat för lite”. Om man sa att det här är ett fattigt land där folk har det dåligt skulle folk tycka synd om dem, det går ju inte. Ska du halvera folks löner måste du säga att de har det skitbra. Då är det rätt åt dem, tänker folk.

Det verkar som att du i det mesta du skriver har en stark drivkraft att avslöja de offentliga bilderna. Var kommer det ifrån?

– Jag har alltid varit en sån här jävel som ska rätta folk som har fel, haha. När jag var åtta år och hade brevkompisar rättade jag deras brev. "Det var ett stavfel i ditt brev, det gör inget, jag ville bara säga det", skrev jag. Ett skitjobbigt personligt drag, men det är bra när man jobbar med det här.

Att spräcka de offentliga myterna var första steget i arbetet med boken. Steg två var svårare. Att visa hur det är, egentligen.

– Det blev lite av ett uppvaknande. Den svenska vänstern fokuserar bara på relationer mellan människor: kön, klass, sexuell läggning. Det är också viktigt, men hur kapitalismen fungerar, vilka kapitalisterna är och vad de har för planer är det nästan ingen som vet.

Så det var bara att börja läsa sig in på ekonomisk teori, företrädesvis marxistisk, med namn som David Harvey och Robert Brenner. Det var tungt.

– Det tar tre timmar att läsa en sida i Brenners bok. De här ekonomerna har ett språk som inte når ut. Så vad jag gör i min bok är inte att skapa ny teori utan jag sammanfattar vad de där tycker, så att alla ska förstå vad som har hänt med kapitalismen sen 70-talet och var den befinner sig.

Kajsa Ekis Ekman har som tur är en förmåga att förklara saker och ting begripligt, men inte bara det, hon gör läsningen underhållande och lättflytande. Så här kan hennes ekonomi för dummies låta:

"Det är 2003 och vi befinner oss utanför ett hus någonstans i den amerikanska södern, där det står en långivare och knackar på. I huset bor en mexikansk bärplockarfamilj och mamman öppnar. Mannen säger God dag, jag vill erbjuda ett lån."

– Jag hoppas att folk ska fatta hur sjukt intressant det är med politik och ekonomi, säger hon. Europa är i ett intressant läge. Allt det där skitsnacket, som när vi skulle rösta om euron. "Rösta ja för jämställdheten och miljön" – vad har det med en valuta att göra? Valet handlade ingenting om vad en valuta är. Men nu är allt det snacket borta och du ser bara den nakna maktkampen, vem ska få sina pengar, vilka är vinnare och förlorare. Det är mycket lättare att studera politik nu. Tidigare var du tvungen att riva av lager efter lager av skitsnack. Så nu har vänstern, fack och folkrörelser en chans att säga: vi gör så här.

Ekis går i boken under huden på människorna, tar tempen på vad krismedvetande gör med ett folk. Hon registrerar stämningar, är uppmärksam på hur krisen manifesterar sig i folks vardag. Hur skammen sprider sig. Det är ryslig läsning.

– Alla sparkar neråt. Så är det i en situation utan en klar fiende. Det sker en förflyttning av skulden hela tiden. En del säger att det är Tysklands fel och det är att skjuta skulden utanför landet och uppåt. Men hela landets ledare och internationell press skjuter skulden neråt, mot taxichaffisar och pensionärer. Och nu har det kommit till den punkt där man lägger skulden på de som har det absolut sämst: de papperslösa. En del har dödats av frustrerade fascister.

Till den ljusa sidan hör att krisen för med sig ett politiskt uppvaknande. Det finns en möjlighet till förändring när kejsaren är naken.

– De flesta under 35 är så politiserade, alla har sin teori om kapitalismen och krisen, alla kallar sig någonting, anarkister, anarkokommunister... Man känner sig korkad i jämförelse.

Motståndet började med Syntagma-rörelsen 2011, inspirerade av Los Indignados och Occupy. Revolution i luften. Känslan att förändring är möjlig.

– Det var eufori, det var torgmöten och alla fick snacka. En positiv känsla, ”nu krossar vi regeringen”. Men det ledde ingenstans. Sedan tog generalstrejkerna vid. Det gick inte heller.

Förra året var det parlamentsval. Då såg folk chansen igen.

– Vänstern gick från 4 procent till 27 procent. Allt från sossar till trotskister gick ihop och röstade på Syriza. De var så nära, men förlorade. Högern vann på skräckpropaganda. ”Om vi förlorar kommer Grekland tvingas lämna EU.” Banker ringde upp folk och sa: ”röstar ni på vänstern kan vi inte garantera att ni har era besparingar kvar.” Tyska Financial Times publicerade en artikel – på grekiska – med budskapet ”akta er för vänsterns demagoger”. Väldigt subtilt, haha.

I dag har högern makten och krispolitiken fortsätter. Men motståndet utvecklas hela tiden och tycks röra sig från massmöten till lokal självorganisering.

– Folk börjar ta över sina arbetsplatser. Chefen har stuckit till typ Bahamas, de har skulder till alla. Då tänker folk: vi kan lika gärna göra det själva. Det är egentligen ett guldläge. Jag har varit på en fabrik, en tidning och restauranger som har tagits över. Så det händer en del, det är coolt. Sen tror jag inte att hela samhället tas över, men det är lite det som återstår…

Med en arbetslöshet på 30 procent – det dubbla bland ungdomar – är svart humor ett sätt att hantera tillvaron. Boken genomsyras av sådana berättelser. Som när Papandreou håller tal och säger att målet är en arbetande person i varje familj. Strax fylls internet av skämt som: "Arbetslös söker arbetande person. Syfte: äktenskap".

– De garvar åt allt. Särskilt i sådana här tider. I början av dagen kommer det ut någon nyhet. På kvällen har det bildats hundra skämt. De lever i en genompolitiserad tid. Som när ett engelskt metalband, Grim Reaper, kom till Grekland. De är inte så kända, men sångaren såg ut som sossarnas nya ledare. Vet du hur många som gick på spelningarna bara för att garva åt honom! Bara för att det såg kul ut att "nya partiledaren" Venizelos stod och spelade metal med långt hår.

Grekland har fått ta emot två stödpaket från trojkan, alltså EU, IMF och Europeiska centralbanken. Så sent som i förra veckan sa Tysklands finansminister att det krävs ytterligare ett nödlån. En ond spiral, säger Kajsa Ekis Ekman.

– Med ena handen svälter du patienten, med den andra ger du konstgjord andning. De trycker ner ekonomin, sänker lönerna och höjer skatten så att folk inte har råd att köpa något. Ekonomin krymper, staten får mindre skatteintäkter. Då kan den inte betala ränta på lånen, och Europa måste gå in med nya lån. När Argentina gick i konkurs hade landet 113 procent av BNP i skuld. I Grekland är det 170 procent av BNP.

Kajsa Ekis Ekman hymlar inte med att tidigare regeringar har varit korrumperade, att pengar har gått till mutor och OS. Men det betyder inte att det är rätt att vanliga greker ska få sänkt lön och försämrad välfärd. Nu går deras pengar till räntor istället för välfärd.

– Europa lägger grunden för fascismen. Av alla pengar de har lånat till Grekland, 219 miljarder euro, har 211 miljarder gått till att betala ränta på de gamla lånen. Så vad har Europa gjort för att mildra krisen? Regeringen och trojkan har makt att se till att alla har mat. Men det är kyrkan, kommunisterna och nazisterna som erbjuder soppkök. Om EU:s finansministrar hade brytt sig om att fascismen växer hade de gjort något. Nu låter jag som en befrielseteolog från Sydamerika, men det är sjukt.

Hon pratar allt snabbare, blir märkbart engagerad. Tar en paus och smakar på ta med-latten. Vi sitter på en parkbänk i Stockholmsförorten Skarpnäck och en grävmaskin åker fram och tillbaka. En parkarbetare kommer fram och sopar runt oss. Någon kris är inte synlig här. Så hur skapa intresse för det ekonomiska och politiska läget i ett ganska avlägset land? EU, vem bryr sig?

– Tänk så här: varje gång du säger att något är ointressant sitter det nån jävel där uppe och applåderar. Det finns en massa sjuka grejer vi missar. För skandaler kommer inte förbi och säger "hej, jag är en skandal", man måste förklara att de finns där. Det här tycker jag är en skandal: Euroområdets finansministrar välkomnar att Grekland ska ändra författningen så att "prioritet ska ges till avbetalning av skulder". De ska alltså ändra i grundlagen så att skulder ska gå före allt annat, före mediciner och löner. Det har inte blivit en skandal för att ingen tar upp det, men vad är det? Då blir landet en skuldkoloni.

Under diktaturen 1967–1974 visade många svenskar solidaritet med Grekland. Det var bojkotter och upprop. Men i dag är det tyst. När läget, ekonomiskt sett, är värre än då.

– Då svalt inte folk i alla fall. Nu går unga med dubbla utbildningar utan mat och Europa säger att det är deras eget fel. De flesta svenskar har varit där. På deras stränder, käkat maten, kanske skaffat vänner. Vad säger ni nu?

Så vad kan vi göra i Sverige?

– Vi kan kräva att regeringen ska höja rösten, använda den i EU för att ta avstånd från sparpolitiken. Vanliga människor kan visa solidaritet, ge pengar till insamlingar eller åka dit på semester och snacka med folk. Fråga hur de har det. Alla har ett ansvar. Svenne Svensson, du har ett ansvar! Skriv det.