Jobba tills vi dör? | Fria.Nu
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Jobba tills vi dör?

Få har väl glömt Pär Nuders uttalande om 40-talisterna som ett köttberg? Uttrycket var en del av det då återkommande mantrat; när alla 40-talister går i pension kommer vi att få arbetskraftsbrist. Nu har snart alla 40-talister gått i pension och istället för brist på arbetskraft har vi en rekordstor permanent arbetslöshet.

Det är inte konstigt. Såväl privata företag, företag i den sociala ekonomin som verksamheter i den offentliga sektorn strävar efter att effektivisera. Att få ut mer av varje nedlagd arbetstimme är ett mål på i stort sett varje arbetsplats. Och vi är duktiga på det; i dag kan vi producera dubbelt så mycket med samma arbetsinsats som på 1970-talet. Eller producera lika mycket men med halva arbetsinsatsen.

Samtidigt fortsätter politikerna och makthavarna att prata om att vi måste jobba mer och längre för att det inte ska bli arbetskraftsbrist. Och nu är inte argumentet att 40-talisterna är så många utan att vi lever allt längre.

I tisdags kom pensionsåldersutredningen med förslag för nya pensionsåldrar. De olika åldrarna för pension (inkomstpension, garantipension, tjänstepension, gränsen för olika trygghetssystemen etc) ska enligt utredarna höjas med mellan ett och sju år. Och från 2019 ska en så kallad riktålder börjas tillämpas. Det innebär att pensionsåldrarna framöver ska styras och förändras efter hur lång vår medellivslängd är.

Det går kanske att se en poäng med att pensionsåldern ska vara relaterad till hur länge vi lever. Men borde inte mängden arbete vi ska utföra först och främst styras av våra behov och hur effektivt vi kan tillgodose dem? Om vi genom effektivisering kan producera lika mycket med allt mindre arbete, borde inte det slå igenom på pensionsåldern lika väl som en ökad livslängd?

Varför inte även koppla riktåldern till produktionseffektivitetsutvecklingen? Då skulle vi år efter år få se en sänkt pensionsålder istället för en höjd. Skulle vi gjort det redan på 1970-talet så skulle pensionsåldern i dag vara under 50 år och vi skulle ändå kunna ha samma standard som då.

Alla politiska partier tävlar i dag om att skapa jobb. Ja, de ska skapa dem eftersom de inte finns. Men varför ska vi skapa jobb? Varför inte nöja oss med att utföra det som finns och behöver göras? Och i takt med att vi kan göra dem effektivare, dela på jobben och minska arbetstiden? Genom sänkt pensionsålder, kortare arbetsdag eller än bättre genom att vi kan ta ledigt eller jobba mindre när vi vill i livet. När det passar just mig. Genom friår eller än bättre en basinkomst/medborgarlön som ger den ekonomiska trygghet som behövs för att kunna välja.

Självklart ska de som vill få jobba längre upp i åldern. Det är lika absurt att säga att folk som passerat en viss ålder inte ska få lönearbeta som att tvinga folk under en viss ålder att göra det. Men att med lagar och ekonomiska medel pressa folk att jobba längre och mer är helt galet i ett samhälle där vi behöver jobba allt mindre för att producera lika mycket. I ett samhälle där stressjukdomarna och de psykiska lidandet ökar. Och i en värld där vår överproduktion och -konsumtion håller på att ta slut på den enda planet vi har.

Fakta: 

<h2>Lennart tycker att Miljöpartiet ska ha beröm för att de lyckats pressa regeringen till att låta fler flyktingbarn stanna.</h2>

Annons

© 2019 Fria.Nu