Det finns de som påstår att feminismen gått för långt, att män på grund av feminismen blir missgynnade. Till exempel sägs att män oftare än kvinnor förlorar vårdnaden om gemensamma barn vid separation, att män utsätts för mer våld än kvinnor och att män har sämre hälsa och kortare förväntad livstid. Som feministisk förening som arbetar för jämställdhet vill vi nu klara upp en del missförstånd kring dessa påståenden.

För det första så kan feminism inte gå för långt, eftersom feminismens mål är jämlikhet mellan könen. Jämlikhet – att alla parter är lika mycket värda – kan inte bli ”för mycket”. För det andra, problemet i samtliga ovanstående exempel är inte feminismen utan patriarkatet – som feminismen som bekant försöker få ett slut på. Låt oss titta på exemplen ett i taget.

Att påstå att män oftare förlorar vårdnaden om barnen vid en separation är inte helt oproblematiskt. Men om vi beviljar argumentet viss sanningshalt så beror tendensen att hellre ge vårdnaden till mammor på en patriarkal föreställning om att kvinnor är bättre lämpade som föräldrar än män. Det är samma föreställning som gör att kvinnor alltid ses som ”potentiella mödrar” och därmed osäker arbetskraft. Resultatet av detta blir ofta att kvinnor tar ut mer föräldraledighet, vabb, jobbar deltid och på det sättet umgås mer med sina barn än vad papporna gör, och till följd får en närmare relation till dem. Den patriarkala mansrollen säger att mannen hellre ska arbeta och göra karriär. I en vårdnadstvist anses att barnen bör bo med den förälder som känner dem bäst och är bäst lämpad, och vips hamnar barnen hos mamman eftersom hon axlat samhällets förväntningar om modern. Skulden ligger således snarare hos patriarkatet som genom sin mansroll förnekar pappors likvärdiga omhändertagande av barnen, och inte hos feminismen som propagerar för individualiserad föräldraförsäkring som erkänner alla föräldrar lika mycket föräldraansvar.

När det gäller påståendet att män som grupp utsätts för mer våld än kvinnor som grupp, stämmer detta enligt statistiken. Men lämnar vi fokuseringen på offer ser vi att förövarna – generellt sett – i båda fallen är män. Män utsätter män för våld och män utsätter kvinnor för våld. Skillnaden är att när män är offer är förövaren ofta okänd, men när kvinnor utsätts för våld är det ofta någon hon har, eller har haft, en relation med. Våldet sker också ofta i det egna hemmet, en plats där alla människor rimligtvis borde vara trygga. Att det är män som är de primära våldsverkarna beror på en patriarkal mansroll som glorifierar våld, och där våldsutövande är en latent aspekt i den manliga identiteten. Att denna våldsamhet vänds mot andra män förnekar inte patriarkatets existens. Det faktum att feminismen specifikt uppmärksammar mäns våld mot kvinnor beror delvis på detta vålds speciella karaktär, att det är våld i intima relationer, där offret befinner sig i beroendeställning. Feminismen förnekar inte problemet med mäns våld mot andra män, utan ser mansrollens stereotypa våldsamhet som ett övergripande samhällsproblem. Mansrollen är problemet, inte mannen som biologisk varelse. Skuld? Inte feminismens som försöker omdefiniera mansrollen till en utan våldsamhet som ett definierande karaktärsdrag. Skulden är istället patriarkatets som upprätthåller det manliga våldsmonopolet där sårbarhet är en svaghet istället för del av vår mänsklighet.

Slutligen, att män har sämre hälsa och kortare livslängd beror till viss del på livsstilsval, som att utöva – och därmed också ibland utsättas för – våld, förtränga känslor, dricka alkohol, obenägenhet att uppsöka sjukvård, yrkesarbeta övertid. Detta är alla komponenter i en patriarkal mansroll, en mansroll som feminismen vill omförvandla så att män är människor framför att vara sitt kön. Skulden ligger återigen hos patriarkatet och inte hos feminismen.

Feminismen vill att alla föräldrar, oberoende av kön och könsidentitet, ska ha möjlighet att vara närvarande i sina barns liv. Feminismen vill inget hellre än att alla ska vara människor framför att vara sina kön. Feminismen vill motverka att vi tvingas leva upp till de stereotypa roller som samhället utformat åt oss. Anser du att män är förtryckta – skyll på patriarkatet, inte på feminismen.

Patriakatet innebär den samhällsordning som institutionaliserar det manliga kollektivets makt över det kvinnliga kollektivet