Att skratta åt judeskämt blev i stort sett omöjligt efter 1945. Innan dess var stora näsor jätteroligt och antisemitism helt okej. Det antisemitiska porträttet i Per-Axel Branners film Pettersson & Bendel (1933) var för svenska kritiker så okontroversiellt att det inte ens kommenterades, "men i Nazityskland blev filmen högt senterad för sina folkpolitiskt värdefulla egenskaper", noterar filmprofessor Leif Furhammar i boken Filmens historia i Sverige.

Efter andra världskriget fick andra ta över rollen som driftkucku. Åren efter kriget har "vi" skrattat åt afrikaner, indianer, romer och finnar, för att nämna några. Skämt om och nidbilder av dessa grupper förekommer än i offentligheten, men blir allt oftare ifrågasatta. Henrik Schyffert blev till exempel polisanmäld för sin pinsamma indiankaraktär i melodifestivalen 2005 och Kjell Sundvall fick kritik av sverigefinnar för den vildögde finländske busen Jari Lipponen i Jägarna 2 (2011).

En grupp som ”vi”, majoritetsbefolkningen, däremot kan fortsätta skratta åt är asiater – den kanske allra mest utsatta gruppen i Sverige. Det menar Tobias Hübinette och Carina Tigervall i ett mycket läsvärt bidrag i den nya antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige, en bok som inte borde behövas men som naturligtvis kommer alldeles rätt i tiden.

De har analyserat hur asiater representeras i bland annat fotografier, reklam, film och informationsbroschyrer och funnit å ena sidan en positivt laddad exotisering, där särskilt kvinnors och barns närvaro normaliseras i ett "svenskt" sammanhang – något som kanske kan förklaras av omfattande adoption och giftermål mellan svenska män och asiatiska kvinnor – och å andra sidan en mycket negativ stereotypisering av den asiatiske mannen "som nästan alltid framställs som vek, töntig, nördig, ömklig eller löjlig".

Anders Lundins kavalkad av "gulingskämt" under Allsång på Skansen 2008 är ett typexempel och visar hur normaliserad rasismen är. "Av någon anledning tenderar asiatiska kroppar att framkalla skratt i dagens Sverige genom sin blotta fysiska närvaro", skriver Hübinette och Tigervall. Dessa (oftast) negativa representationer har historiska rötter och stereotyperna av asiatiska män påminner om hur judiska män framställdes före kriget.

Det är beklämmande läsning. Den kulturella nedvärderingen av asiater ses i Sverige inte som rasism, utan som "ett uttryck för en frigjord och folklig humor". En förklaring är att öppenhet mot omvärlden är en del av den svenska självbilden. Den intellektuella och politiska eliten gör heller inget motstånd mot nidbilderna. (Med mycket få undantag; journalisten Henrik Arnstad är ett lysande sådant, se till exempel "Samhällets sista tillåtna rasism", DN 26/7–12.)

Stereotyper är alltid barn av sin tid. Med framväxten av den nya vänstern och olika invandrargruppers organisering på 70-talet försvann några. En förklaring till att just negativa asiatiska representationer lever vidare så starkt är enligt författarna att asiater är en fragmenterad grupp, det saknas en social rörelse och kontaktytor i Sverige.

Hübinettes och Tigervalls läsning av samtida så kallad "rashumor" sker utifrån ett postkolonialt ramverk. De asiatiska karikatyrerna och karaktärerna vilka "i många andra västländer i dag skulle betraktas som rasistiska och fördömas officiellt" är enligt författarna delvis tillkomna som ett resultat av "hotet från öst"; de negativa bilderna av den asiatiske mannen speglar en rädsla, befogad eller ej, för ett ekonomiskt och kulturellt starkare Nordost- och Sydostasien.

Men slutsatsen känns något outvecklad och behöver problematiseras, till exempel genom en jämförelse med USA där "hotet" kan tänkas upplevas som mycket större. Man kan också fråga sig hur det såg ut med asiatiska stereotyper i Sverige innan undersökningen gjordes. Nidbilderna har historiska rötter, men blev de värre i och med att Deng Xiaoping påbörjade den ekonomiska omställningen i Kina 1978?

Om ras och vithet i det samtida Sverige är en viktig bok som ger smärtsamma insikter. Den är inte akademiskt överlastad utan återkommande rotad i verkliga erfarenheter. Ett annat givande bidrag analyserar debatten efter Nogger Black. I ett tredje bidrag gör filmvetaren Ylva Habel en lärorik schematisering av olika debattpositioner med avstamp i det senaste årets debatter om stereotypa representationer i kulturen. Jag hoppas att antologin får stor spridning, men gissar att gemene (vit kränkt) man inte vill sätta skrattet i halsen.