Jag lämnar diskussionen om hen därhän och ger mig istället i kast med begreppet psykisk ohälsa. Såväl vården som media har börjat anamma den här omskrivningen för psykisk sjukdom. Jag har frågat flera vårdgivare varför de väljer att använda just ohälsa, och fått svaret att det är för att mildra stigmatiseringen av de drabbade och deras anhöriga. Själv skulle jag faktiskt hellre kalla mig psykiskt sjuk. Inte för att jag känner mig sjukare än en som drabbats av ohälsa – utan just för att det är en sjukdom jag behandlas för, och min sjukdom har jag alla möjligheter att tillfriskna från.

I begreppet hälsa/ohälsa finns ett ansvar hos den friska/drabbade. Hälsa innebär att man sköter sin kropp – man får frisk luft, äter bra, sover ordentligt och undviker droger och alkohol. I ohälsa finner man precis det motsatta. Man har helt enkelt misskött sig och sin kropp. Men många av oss som lider av någon form av psykisk sjukdom har faktiskt inte bidragit till det själva. Vi är lika mycket offer för sjukdom som en somatiskt sjuk människa som drabbas av njurproblem eller diabetes.

Så även om tanken är god, så lägger man genom den nya terminologin ännu mer skuld på de redan drabbade. Vi hamnar på sjukhus, vi äter läkemedel, vi går i sjukgymnastik och uppbär sjukpenning. Då måste vi väl också räknas som sjuka? Och inte ohälsosamma.

Att det finns ett stigma kring psykisk sjukdom är jag den sista att förneka. Men inte kommer vi få bukt med det genom att byta terminologi. Det behövs en större öppenhet bland såväl patienter som vårdgivare kring de här frågorna för att det ska bli en förändring. Man måste våga erkänna sin sjukdom och sina problem. Inte dölja sanningen bakom en fasad av normalitet. Först när vi är beredda att acceptera psykisk sjukdom som något som kan drabba vem som helst – oavsett tidigare levnadsvanor – kan vi bryta ner de fördomar och missförstånd som finns kring de diagnoser som idag försiktigt lindas in i termen ohälsa.