Syftet är att bedöma konstverket | Fria.Nu

Debatt


Susanna Martelin
Fria Tidningen

Syftet är att bedöma konstverket

Debatten om Latuffs bilder går vidare. Susanna Martelin menar i dagens inlägg att det inte spelar någon roll om Carlos Latuff själv är antisemit. Verket måste kunna stå för sig självt, och då är det viktiga vad hans bild kommunicerar i sig.

I Fria Tidningar publicerades 14 januari debattartikeln Är antisemitism att sparka uppåt? av Mikael Tenhunen och Jonatan Leman. De två hävdar att tecknaren Latuff ibland går över gränsen till antisemitism. 18 januari publicerades en replik, Syftet är att väcka sympati, av Ivar Andersen, redaktör för boken Latuff – med pennan som vapen. Andersen hävdar Latuffs oskuld i frågan.

Jag vill börja med att säga att jag inte är ute efter att fastställa om Latuff är antisemit eller ej. Jag vill istället vidga diskussionen. Man skulle kunna säga att den här repliken har två delar, en första där jag kommenterar Andersens svar och en andra del där jag drar resonemanget vidare.

”När judar förekommer i Latuffs bilder har sammanhanget uteslutande med ockupationen av Palestina att göra”, säger Andersen. Är det alltså inte möjligt att kritisera staten Israel utan att beröra judendomen? Är nationaliteten israel något som måste kopplas ihop med att vara jude? ”Israelkritik är inte antisemitism, men även det motsatta gäller: antisemitism kan inte betraktas som Israelkritik”, menar Tenhunen och Leman.

Tenhunen och Leman nämner ett citat från Latuffs Twitterflöde: ”de flesta judarna har övergivit en tradition av humanism”. Andersen kommenterar detta med att: ”Jag hade själv inte uttryckt mig lika generaliserande, men kan inte se hur detta skulle vara mer antisemitiskt än det skulle vara ’svenskfientligt’ att säga ’de flesta svenskar har övergivit en tradition av solidaritet och röstar därför i dag borgerligt’.”

Jag förstår inte varför Andersen gör den här liknelsen. ”Svensk” är en nationalitet, ”jude” är det inte. Om Latuff hade valt att säga ”de flesta israelerna” istället för ”de flesta judarna” hade Andersens liknelse kanske varit relevant. Inte heller om vi ställer ”svensk” bredvid ”jude” i meningen folkgrupp eller etnisk tillhörighet kan vi likställa de två. Svenskar har inte varit utsatta för hundratals år av systematiskt förtryck, inte heller har de drabbats av ett omfattande folkmord för knappa sjuttio år sedan. I denna historiska kontext blir det självklart att svepande uttalanden om svenskar som grupp inte blir lika värdeladdade som svepande uttalanden om judar som grupp. Här tycks Andersen blanda ihop begreppet ”israel” med ”jude”. Kanske har vi alla svårt att göra denna distinktion.

Elisa Rossholm har skrivit en essä i Latuff – Med pennan som vapen. Hon frågar sig ”om det ens är möjligt att använda det uttryckssätt som den politiska karikatyren utgör för bilder av judar utan att inträda i en antisemitisk tradition”. Andersen menar att ”Latuff verkar dock inte i denna tradition och kan inte lastas för den historiska antisemitismen, men samtidigt skulle det nog ligga i hans eget intresse att i högre utsträckning förhålla sig till den.”

Att förhålla sig till något innebär enligt mig att vara medveten om någonting och på något sätt positionera sig kring detta. Jag har svårt att se vad Andersen menar. Menar han att Latuff borde bli mer medveten om vilka bilder han använder sig av och hur de kan tolkas? För precis som alla andra förhåller sig väl Latuff till den antisemitiska traditionen? Ingen av oss kan väl ha undgått den? Vi förhåller oss, i meningen positionerar oss, kring den. Den är, skulle jag våga påstå, mycket framträdande i vår historiska kontext.

En historisk kontext är grundläggande för att vi ska förstå oss själva och andra och den samtid vi lever i. En historisk kontext spelar också roll i tolkningen av ett konstnärligt verk.

Däremot anser jag inte att ett konstverk alltid ska ses i kontext av konstnären som person och hens övriga verk. Ett konstverk måste kunna stå för sig självt.

Någon som betraktar en teckning av Latuff ser kanske bara just den teckningen. Hur står den sig då som enskilt konstverk? Hur tolkar betraktaren teckningen om hen inte vet någonting om Latuff som person?

Ett konstverk, eller en handling, neutraliseras inte av ett annat konstverk eller en annan handling. Lika lite neutraliseras det av ett påstående, vilket flitigt används i debatter kring kränkande behandling, som om påståendet att man inte är rasist, inte är sexist, skulle oskadliggöra själva handlingen. Latuff må vara en person som vill ställa sig på ”den förfördelades eller förtrycktes sida”, en person som ”underhåller goda relationer med israeliska fredsorganisationer”. Det hindrar dock inte att hans enskilda verk kan uppfattas som, eller rent av vara, antisemitiska.

Vi måste våga granska det enskilda konstverket, den enskilda handlingen, eftersom det är där våra fördomar oftast manifesteras. Det måste tålas att granskas, utan att konstnären eller avsändaren ställs framför. Oavsett vem konstnären, avsändaren är, oavsett vilka andra verk eller handlingar hen har utfört, måste det enskilda verket, den enskilda handlingen, kunna bedömas utan dem, i vår historiska kontext.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Fria.Nu