Mänskligheten står inför en fantastisk möjlighet. Vi har pengar, arbetskraft och teknologi som gör det fullt möjligt att på bara några år ge alla människor ett drägligt liv. Till små kostnader (mindre än vad som nu satsas på vapen och arméer) skulle vi kunna utrota svälten, ge livsmedels- och energisäkerhet åt alla och fasa ut all användning av fossila bränslen. Vi skulle kunna få mer tid åt oss själva och våra nära och mer inflytande över och förståelse för de resurs- och arbetsflöden som utgör grunden för vår överlevnad. Allt detta ligger helt och hållet inom det möjligas räckhåll.

Alternativet är inte att fortsätta som i dag. I förlängningen av dagens livsstil ligger nämligen ekologiskt sammanbrott – och det väldigt snart. Med de utsläppsmål som världens länder nu har angett är vi på väg mot 3–4 graders global uppvärmning under det här århundradet. Och det är inget behagligt ställe. Kevin Anderson och Alice Bows är inga samhällsomstörtare utan ansedda klimatforskare, så här skriver de i en ny rapport:

”En 4 graders-framtid är inkompatibel med ett organiserat globalt samhälle, befinner sig troligen bortom ’anpassning’, är förödande för majoriteten av ekosystemen, och är med stor sannolikhet instabilt”.

Alltså: En värld till vilket mänskliga samhällen inte kan anpassa sig eftersom de ekosystem vi är beroende av kollapsar, en värld där temperaturen ”med stor sannolikhet” fortsätter att stiga utan att vi kan göra något åt det. Detta är vad världens ledare kom överens om i Durban, detta är vad Sveriges miljöminister kallade ”helt underbart”!

Tur då att vi har möjligheten att välja. Men utfallet av Durban gör att vi inte kan lita på en global uppgörelse. Vi måste förändra Sverige – och förlita oss på att människor i andra länder gör samma sak. Vi måste dessutom göra det snabbt. Om ett decennium har butiken stängt och fyra (fem, sex...)-gradersvärlden är vårt enda val.

Därför behöver vi ett krisprogram som gör Sverige utsläppsfritt inom tio år. Några förslag till steg på vägen, helt eller delvis genomförbara de närmaste fem åren:

• Byt transportsystem. Höj koldioxidskatten väldigt mycket och växla mot direktinvesteringar i utbyggd och billig kollektivtrafik samt biogaskonvertering av landsbygdsbornas bilar.
• Lägg ner inrikesflyget söder om Sundsvall och inför skatt på utrikesflyg. Flyget står redan för 10 procent av Sveriges utsläpp, samtidigt som tidsvinsterna i södra Sverige är marginella.
• Storsatsning på förnyelsebar energi, ställ om kolkraftverken. Värtaverket i Stockholm släpper ut mer än hela Stockholms fordonstrafik.
• Fördubbla garantitiderna, slopad moms på andrahandsförsäljning och reparationer. Välfärdsförlusten av en förlängd omloppstid på prylar är ytterst marginell.
• KliMATskatter på livsmedel som orsakar höga utsläpp (nötkött, mejerivaror med mera), växla mot sänkt moms på varor med låga utsläpp.
• Prioritera offentlig konsumtion (vård-skola-omsorg) före privat konsumtion, och använd skattesatser för att gynna immateriell privatkonsumtion (kultur, idrott, friluftsliv) framför materiell.
• Konsumtionshetsen drivs uppifrån – öka skatteskalans progressivitet. Över en viss nivå, säg 75 000 kronor i månaden, bör marginalskatten vara 100 procent.
• Sänk arbetstiden. De utsläppsminskningar som krävs är oförenliga med fortsatt ekonomisk tillväxt, och bästa sättet att minska tillväxttrycket är att (successivt) införa sex timmars arbetsdag (och varför stanna där?).
• Sverige måste börja betala tillbaka vår klimatskuld till utvecklingsländerna vilket möjliggör en fossilfri utveckling där. I klimatfrågan är vi alla beroende av varandra.

Många skulle säkert uppskatta dessa reformer alldeles oavsett klimathotet – ALLA kommer att uppskatta dem i jämförelse med vad som annars väntar. Så nu är det upp till oss att få jobbet gjort. Vi har faktiskt fem år på oss!