De mexikanska låglönefabrikerna, kallade maquiladoras, har funnits sedan 60-talet och producerar främst kläder, bilar och elektronisk utrustning. Fabriksägarna drar nytta av de låga löner, de skattelättnader och flexibla arbetslagar som råder i de frihandelszoner där tillverkningen sker. Samtidigt har produktionen mycket stora kostnader i form av omfattande vattenanvändning och giftiga avfall samt miljöfarliga utsläpp.

– Myndigheternas kontroller är bristfälliga. Det finns inte tillräckligt många kontrollanter. Inspektionerna är heller inte obligatoriska, utan frivilliga, och dessutom planeras de i förväg – det förekommer inga oannonserade besök, säger Magdalena Cerda, som företräder Miljö- och hälsokoalitionen EHC i Tijuana.

Det finns närmare tre tusen låglönefabriker i Mexikos frihandelszoner med sammanlagt runt 1,5 miljoner anställda. De flesta är belägna runt de nordmexikanska städerna Tijuana och Ciudad Juárez, nära gränsen till USA.

I genomsnitt tjänar fabriksarbetarna i låglönefabrikerna mellan motsvarande 3 500 och 4 200 kronor i månaden.

I det Nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta finns regler för vilka arbetsförhållanden som ska gälla och vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda miljön. Men experter hävdar att dessa regler inte tillämpas fullt ut.

År 1983 skrev Mexiko och USA under ett miljöskyddsavtal kallat BECA som syftade till att kontrollera hanteringen av giftiga ämnen i närheten av den gemensamma gränsen.

Men när Nafta trädde i kraft 1994 slopades den BECA-regel som krävde att utländska företag skulle återföra giftigt avfall till ursprungslandet eftersom de mexikanska miljölagarna gav utrymme för att låta företagen lagra sina giftiga biprodukter.

Låglönefabrikerna har kritiserats för hanteringen av farliga ämnen. Vid tillverkningen av kläder använder företagen exempelvis en lång rad hälsofarliga kemikalier i syfta att mjuka upp och stärka materialen, enligt det amerikanska konsumentförbundet U.S. Organic Consumers Association.

För att producera ett datorchip går det enligt FN:s universitet, UNU, åt 20 liter vatten och 45 gram kemikalier, och samma datorchip leder till 17 kilo av flytande restmaterial samt 7,8 kilo fast avfall. Datorer innehåller flera farliga tungmetaller som barium, bly, kvicksilver, beryllium och kadmium.

– Mexiko har inte tillräckligt med resurser för att reglera denna sektor och vi saknar de metoder som krävs för att lösa problemen. Att investera i miljövänlig teknik minskar vinstmarginalerna, men vi vet att det är ännu dyrare att hantera utsläppen, säger Cerda vid miljöorganisationen EHC.

EHC och befolkningen i Tijuana lyckades år 2004 förmå den mexikanska staten att sanera en övergiven fabrik, där över 23 000 ton avfallsmaterial fanns lagrat. Saneringen pågick ända fram till 2008.

Många företag återvinner material och renar sitt flytande avfall, men mycket arbete återstår.

Låglönefabrikernas förbund i Tijuana har kommit överens med Mexikos federala miljöskyddsmyndighet att arbeta för att fabriksägarna ska se till att deras verksamhet får en miljöcertifiering. Hittills i år har dock endast åtta sådana certifieringar utfärdats.