Om det så gäller störtade skyskrapor, siktade UFO:n i Sibirien eller nertystade sanningsbärare av den kristna tron. De intressantaste historierna är de som aldrig dör ut, hur lite medialt vatten de än förses med. JFK och Dag Hammarskjöld är två av dem.

Dag Hammarskjölds politiska gärning och dödsorsaker rymmer alla ingredienser som gör en konspirationsteori likväl som en ofattbar historia med sena vändningar.

Hammarskjöld tog år 1953 över som generalsekreterare för ett ungt FN som just förlorat förtroendekapitalet hos östblocket genom föregångarens, norrmannen Trygve Lie, partiska agerande under Koreakriget. Något som var ett enormt nederlag med tanke på kalla krigets globala spännvidd och farliga utveckling.

Hammarskjöld ansågs vara politiskt färglös men gav snart kritikerna svar på tal genom att skörda framgångar genom sin smidiga diplomati och (för tiden) öppna inställning till post-koloniala länder i tredje världen. Folk som tidigare aldrig hade varit av intresse för världens vita makthavare.

Kongo skulle, som bekant, komma att bli Hammarskjölds verkliga huvudvärk. Även FN:s. Efter det att oroligheter bröt ut 1960 i samband med valet av det självständiga Kongos förste premiärminister, Patrice Lumumba, ingrep FN för att stävja splittringen av den nya staten. Insatsen kantades av regelrätt krigföring mellan FN-soldater och legosoldater beväpnade av västmakter och krigsherrar som utropat sig till kungar av nybildade stater (till exempel Katanga och Kasai).

Det var i egenskap av förhandlare om ett eldupphör mellan utbrytarprovinsen Katanga och FN som Dag Hammarskjöld natten till den 18 september 1961 reste till den koloniala diktaturen Norra Rhodesia, nuvarande Zambia.

Planet kom aldrig fram. Enligt den officiella versionen störtade det av oklara orsaker och Hammarskjöld omkom. Var det en olycka eller låg det ett brott bakom generalsekreterarens död?

I 50 år har den frågan sällan ställts av dem med förmåga att ge allmänheten en knuff närmare sanningen. Sanningen är måhända fel infallsvinkel i tragedier och händelser som rymmer så mycket mer än blott liv och död – utan framför allt storpolitiska intressen, prestige, fåfänga och, som varit Afrikas olycka sedan sextiotalet, kriget om naturresurserna. Hammarskjölds död rymmer alltså mer komplexa och ljusskygga omständigheter än vad låtsasutredningar av den sedvanliga digniteten bjuder på.

Många hade mycket att vinna på att tysta generalsekreterarens strävan efter ett eldupphör och ett enat Kongo. Samma makter har i dag lika mycket att förlora på en ny utredning som sonderar de okända terränger som alltjämt omgärdar Dag Hammarskjölds sista resa. Den inofficiella versionen, som lånar luft från vittnesuppgifter och uttalanden, menar att Hammarskjölds plan sköts ner, att generalsekreteraren hade ett kulhål i pannan när han påträffades i planvraket och att olyckans enda överlevande lämnades svårt skadad och utan vård fastän räddningspersonal kände till olyckans omfång.

Allt talar alltså för ett planerat attentat mot FN:s generalsekreterare, inblandade parter var belgiska marknadsintressen, brittiska armén och Washington via CIA. Den svenske biståndsarbetaren Göran Björkdahl har bedrivit ett imponerande fältarbete i Zambia, där han bland annat har intervjuat överlevande vittnen som i alla år hävdat att de såg Hammarskjölds plan skjutas ner, berättat om ett efterspel där nerslagsplatsen utlystes till militärzon och sett bekanta ”försvinna” för att de suttit på känslig information om en av efterkrigstidens mest politiskt känsliga flygkrascher.

Summa summarum finns det uppgifter som gör att svenska politiker borde kräva en omfattande utredning kring vad som hände den forne generalsekreteraren. Dag Hammarskjöld förtjänade nyligen Sveriges riksbanks hedrande utnämning till modell för den nyatusenlappen. Men än mer förtjänar en av svensk politiks mer nobla exporter till världspolitikens arena en ärlig och intressefri obduktion.

Varför inte sätta igång med en sådan när 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död står för dörren?