För fem år sedan blev konstnären Markus Andersson offer för drevet. Inte ett så stort som det Christer Pettersson fick möta under sina sista 16 år i livet, men ändock. Anderssons brott var att måla den misstänkte statsministermördaren, med inspiration från en under rättegången vanligt förekommande bild av Pettersson – och placera en get i tavlans bakgrund.

Hur kunde en vanlig oljemålning leda till polisanmälan, förhör och en över två år lång process? Historien börjar på Modernautställningen, februari 2006.

– De första reaktionerna efter utställningen var nyfikna och undrande. Det tog en hel månad innan det började osa lite hett. Då hade det varit ett inslag om utställningen på Kulturnyheterna i SVT och i radions Kulturnytt, det var typ ”det här har någon lantis målat”. Lite lustigt, men inget värre än så, berättar Markus Andersson.

En tidig morgon i mitten av mars ringde tidningen Journalisten. Efter det tog drevet fart.

– En fotograf hade hört av sig till dem och sagt att jag kopierat hans foto. Jag sa till Journalisten att jag tyckte det var oförskämt och att jag inte höll med. Sedan kom flera angrepp i en stöt.

Fotografen var Jonas Lemberg och den 16 mars polisanmälde han Markus Andersson, påstod att Anderssons bild var en ren kopia.

– Förutom plagiatankla xgelsen var det tal om extremism – att tavlan skulle vara en hyllning av en ministermördare. Ingela Lind på DN kritiserade den och Mårten Arndtzén pratade kränkande på radion. Advokat Peter Danowsky skrev att den troligtvis bröt mot upphovsrätten och att jag skulle bli dömd.

Men efter bara ett par veckor lade polisen ner förundersökningen och där kunde historien ha varit slut. Istället kom processen att pågå i ytterligare två år.

Jonas Lemberg överklagade. Den 11 september 2006 beslutade dock kammaråklagare Ingrid Olsson att inte inleda förundersökning.

Men fem månader senare, den 7 februari 2007, var Markus Andersson på fest på Konstnärshuset i Stockholm. Ett bokförlag hade fest och ville att han skulle tala. Han hade med sig tavlan. Två dagar senare, 9 februari, meddelade plötsligt åklagare Sven-Eric Alhem att en ny förundersökning om eventuellt upphovsbrott skulle inledas.

– Det känns kampanjartat att de här händelserna kom direkt efter varandra. Jag känner till en del om konstvärlden, det här är ett ganska vanligt grepp om man vill tysta ner något, säger Markus Andersson.

Sedan hände ingenting under mer än ett år. Men i juni 2008 tog historien fart igen. Markus Andersson kallades till ett långt polisförhör, i över en och en halv timme, minns han. Det hade då gått sex år sedan han först påbörjade tavlan.

– Det kändes krystat, många frågor var irrelevanta. Det handlade om min inspiration, om den här tavlan, om andra tavlor jag målat, och rent praktiskt och tekniskt om hur jag hade målat den. Jag berättade att jag hade påbörjat en annan målning först. Den hade jag målat ute vid havet, sedan hade målningen legat, för jag var inte nöjd. Men när jag tog upp den igen flera år senare såg jag att ytan hade en naturlig patina. Det passade den slitne Christer Pettersson. Materialet var härjat, det passade hans karaktär.

I vanliga fall är Markus Andersson bland annat porträttmålare men målar också många andra motiv. Postmodernismen ger han inte mycket för och han är kritisk till begreppet samtidskonst.

Pettersson-tavlan var ett resultat av en lång mejldiskussion om detta med konstnären Dorinel Marc, som bjöd in honom att medverka på Moderna. Med sitt verk ville Markus att folk skulle dra associationer till mediebilden av Christer Pettersson. Det var ofta så här, surt bligande lite från sidan, som han porträtterades.

– Det är ett vanligt grepp inom postmodernismen att man jobbar med eller mot medierna, vi bombarderas ju med bilder. Det här var mitt lilla bombardemang tillbaka.

– Nu var han död när det här hände, men säg att jag skulle bjudit hem honom för att måla av honom. Då skulle han inte sett ut som den Christer Pettersson som vi känner honom. Han är inte lanserad så. Sen ville jag ändå ge honom en annan utstrålning, en lite mildare.

När det gäller skuldfrågan är Markus Andersson säker: Christer Pettersson är inte mördaren, han är ”lite för typisk” för det.

– Hela han var som ett koncept. När en politiker i väst blir mördad utgår vi lite för snabbt från att det måste vara en ensam galning. Man borde vara lite mer vaken.

Pettersson som mördare passar in i den gamla myten om syndabocken, menar Andersson. Geten får bära folkets synder – det är därför den är med i verket, som kan ses som en uppdatering av myten.

Den 3 september 2008 – tre månader efter polisförhöret och två och ett halvt år efter Modernautställningen – fick Markus Andersson äntligen ett brev som talade om att ärendet lagts ner. Eftersom det hade gått så lång tid sedan han målade tavlan var ”det misstänkta upphovsrättsbrottet” preskriberat.

– Om man tittar på konstvärlden känns det som att det verkligen var konstiga proportioner på det som hände. Det finns så många exempel på plagiat, sådana som klipper och klistrar från tidningar, sätter mustasch på Mona Lisa...

– Anklagelsen föll ju redan från början, om det här är plagiat skulle många postmoderna konstnärer, som Andy Warhol, vara kriminella.

I efterhand är det lätt att se mediecirkusen kring tavlan som en bra illustration av just det Markus Andersson från början ville kommentera: Petterssons skuld och hur drevet fungerar. Men ännu 2006 fick man inte kommentera det öppet, upplever han. Frågan om plagiat kom att skymma den diskussionen.

– Upphovsrätten användes som ett vapen för att tysta kritik. Det är väldigt olyckligt.

– Tavlan ingick i en serie tavlor på folk som fått tjäna som syndabock. Jag ville visa att det tänkandet står bortom politiken, att det har med mänsklig psykologi att göra. Men angreppen förstörde det. Frågan om syndabocken i vår tid, och varför Pettersson lanserades så hårt som en sådan, kom aldrig upp.

Varför blev det en så stor grej av det – vad är din teori?

– Ja...

Markus Andersson letar efter orden.

– Jag tror att Christer Pettersson fyllde en funktion i samhället, och han hade gått ur tiden i samband med detta... Konstnärer brukar ha svängrum att ifrågasätta, men eftersom tavlan hade fått viss uppmärksamhet... Jag tror att några inom konst- eller medievärlden inte ville att jag skulle lyckas. Dels var det säkert oginhet från vissa, dels menade vissa mainstreammedier att just den frågan inte fick ställas. De hade ju aktivt tigit ihjäl den tidigare.

2009 såldes tavlan till en samlare. Hur mycket Markus Andersson fick får han inte säga. Men det är klart att uppmärksamheten kring åtalet fick priset att stiga.

– Men det hade nog gått att höja ännu mer om jag varit lite smart. Jag var inte så om mig och kring mig men lite plåster på såren kunde vara rimligt, tyckte jag.

Hur har händelsen påverkat dig?

– Jag har insett att det är väldigt lätt för stora mediekanaler att sätta dagordningen och på så sätt undvika debatt. Jag har fått upp ögonen för att det är viktigt med alternativa medier.