I februari hittades en ung vargtik brutalt ihjälslagen norr om Ockelbo. Hennes illa sargade kropp hade flera brutna ben och krossad skalle. I närheten av brottsplatsen fann polisen spår efter skoter, skidor och vinterkängor. Enligt statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) har vargen först jagats med skotern och sen slagits ihjäl med trubbiga föremål.

Det handlar om ett rent hatbrott. Och ska man kunna förklara en så bestialisk handling är det viktigt att det definieras för vad det är: ett hatbrott.

I en kultur där vargen är skydd som pesten, där staten till och med sanktionerar jakt på dess utrotningshotade bestånd, kan man inte förvänta sig att vargar ska behandlas med respekt. Vi har sedan barnsben matats med sagor om elaka ulvar: rovdjuret som symbol för det onda och vilda bortom vår kontroll.

Det finns historisk-religiösa förklaringar på vargens dåliga anseende. Enligt till exempel katolska skrifter från 1200-talet symboliserade vargen djävulen och ordet varg på medeltidssvenska betydde ”våldsverkare”. Men så har det inte alltid varit.

Ursprungligen hade de flesta nordiska folk en stark kulturell relation till vargen. Den var en samarbetande jägare som man såg upp till med vördnad och respekt. Det var först då människor började hålla tamdjur som det blev konkurrens om maten och bilden av vargen som en hotfull och djävulsk skapelse tog form.

Nu är det på tiden att vi slår hål på myten om att människan alltid har jagat och fruktat vargen. För även i dag är såväl vargjakt som vargskräck långt ifrån universellt. Bara på andra sidan Östersjön anser man att svenskarnas vargskräck är lika konstigt som att vara rädd för räven.

Runtom i Europa strövar vargar och andra rovdjur fritt omkring tätorterna utan att någon fäster särskilt stor vikt vid det. Ingen blir den andres byte och boskapen skyddas genom andra åtgärder än att döda.

Sedan 1950 och framåt finns det uppgifter om att det som mest är fem människor i hela Europa (borträknat Ryssland) som kan ha dödats av (icke-rabiessmittad) vild varg. Det enda trovärdigt dokumenterade fallet av att en varg dödat märnniskor i Sverige är från 1821 i Gysinge. Och det var en varg som växt upp bland människor i fångenskap.

Frågan om hur farlig vargen är bör även ses i relation till andra faror. Flera svenskar dör till exempelvis varje år av getingstick, våld från andra människor, eller för att inte nämna reella faror som biltrafik. I Europa skadas och dödas varje år hundratals personer av hundar, som paradoxalt nog är människans bästa vän och vargens domesticerade avart.

Om man har något att frukta i vildmarken är det människor med vapen. I samband med jakttider skjuts ett par till tre personer ihjäl varje år. Antropocentrism är en livsfarlig ideologi.