Vi är i en tid av förändring. Odling har blivit trendigt till exempel. Det tycks nästan lika trendigt som att matblogga eller att renovera ett gammalt torp. När jag var liten var bonde ett skällsord och nu är det tillsammans med läkare ett yrke som folk säger sig helst vilja ha i nästa liv.

Varför? (jo för att det är logiskt....)

Kanske har det börjat gå upp för oss att vi alla måste äta och då måste maten komma någonstans ifrån bortom Icas hyllor. Sedan tiden då folkhemsbygget startade har vi rusat bort från våra bondska rötter, men nu pratas det åter om en grön våg. Unga stadsbor skaffar kolonilott och drömmer om livet på landet. Kanske vi åter börja uppskatta det som föder oss, nämligen jorden och de som brukar den.

Vilka behov finns dolda i det återuppväckta intresset för odling? Stressen i städerna är en viktig faktor. Grön rehabilitering har tillsammans med mindfulness seglat upp som en vetenskapligt belagd och betrodd behandling för utbrändhet. Hälsomedvetenhet och intresset för matlagning har ökat. TV-kockarna sjunger alla närproducerades råvarors lov. Behovet av ett rent samvete kring sin konsumtion har också blivit viktigare. Att ha översikt över koldioxidutsläpp och arbetsförhållanden är förstås allra lättast om man själv har odlat sin middag. Odling i städerna har också en viktig integrerande funktion. Ute i förorterna vimlar det av proffsodlare, som kommit hit på flykt eller av andra skäl. När jag började odla var det de kinesiska tanterna, som inte kunde ett ord svenska, jag sneglade på.

För egen del startade intresset för odling genom min farmor och farfar. När jag var liten fick jag och mina kusiner var sin liten lott vid deras torp att sköta, med en potatisplanta, fyra lökar och några morötter. De växte båda upp i Värmland på självförsörjande gårdar på 20-talet. Farfar bar alltid några ekollon i fickan som han planterade när han hittade en lämplig plats, och farmor är fortfarande oöverträffad på att ta vara på jordens och skogens gåvor.

För mig handlar odling om relationen till jorden. När jag odlar blir det ett sätt för mig att träda in i det där ständigt pågående kretsloppet. Det handlar om att lära känna, kommunicera med och kunna tolka den feedback som kommer från jorden jag vill bruka. Jag blir kompis med maskar och fjärilar, förundras över att skatorna kan vara så förtjusta i körsbär, och frustreras över att kirskål är det som växer bäst. Jag delar salladen med haren, och låter gräset växa till klöverblommor så att humlorna får mat. Att lämna platsen bakom datorskärmen och gå ut och stoppa fingrarna i jorden, gör att livets grundläggande förutsättningar blir lite tydligare. Jag är inte en religiös person i ordets traditionella betydelse, men detta är för mig en andlig upplevelse.