Det unika med fotboll, och det som jag som hängiven fotbollsälskare beundrar med sporten, är dess förmåga att förena människor och kulturer från jordens alla hörn och spränga gränserna däremellan. Fotboll har ett eget språk; fotboll finns på något sätt i varenda kultur och i varje land och har en fantastisk förmåga att få människor att känna glädje, sorg, eufori och samhörighet, känslor som inte behöver ord för att uttryckas. Framförallt så krävs det heller inga betydande ekonomiska resurser för att spela. Man behöver en boll.

Däremot så är fotboll en sport främst riktad mot en manlig publik, och kvinnor har getts sparsamt med utrymme. Att sporten är så mansdominerad har fört med sig en del minst sagt problematiska effekter. En är den ökade efterfrågan av sexuella tjänster i samband med internationella fotbollsarrangemang. En efterfrågan skapad av den manliga publiken.

VM i Sydafrika 2010 är ett erkännande för hela kontinenten, ett erkännande som alla afrikanska länder har väntat på alldeles för länge. Sydafrikas president, Jacob Zuma, har sagt och lovat att alla ska tjäna på VM, och att det kommer påverka och hjälpa den sydafrikanska ekonomin, såväl på en samhällig nivå som på individnivå. Arrangemanget i sig, och presidentens ord, ger hopp om att tjäna pengar. Det är inte bara alla fullbelagda hotell, restauranger och butiker som ges tillfälle att rejält dryga ut sina kassor, det kommer även att bidra till att man på individnivå kommer tjäna extra pengar. Allt från privat taxiverksamhet till människor som säljer gatuköksmat till hungriga fotbollssupportrar.

Det som har fått mig att höja på ögonbrynen är att den nationella fackorganisationen, Cosatu, tillsammans med en rad andra frivillig organisationer har lämnat ett förslag till parlamentet om att i ett första steg av två legalisera prostitution i samband med fotbolls-VM, för att under 2011 genomföra en permanent legalisering av prostitution i Sydafrika.

Hur blev det så här? När blev prostitution en självklarhet i samband med fotboll? Ni minns säkert den livliga debatten som uppstod inför VM i Tyskland 2006, då den tyska staten skulle bistå med fastigheter som skulle fungera som ”megabordeller”. Kritiken var massiv, det svenska landslaget skulle bojkotta och runt om i Europa med EU i spetsen fördömde man den tyska lagen som tillåter prostitution.

Kritiken var inte enbart riktad mot de ”statliga” bordellerna, utan även gentemot det faktum att det finns en lag som tillåter prostitution. Men den legala formen av prostitutionen ger också ett ökat spelrum för den olagliga formen av prostitution, den påtvingade, att gömma sig i skuggorna av prostitutionens legitimitet. Organisationer runt om i Europa spekulerade i att 40 000 kvinnor och barn främst från de forna sovjetstaterna riskerade att falla offer för den organiserade trafficking-prostitutionen. Även om de som förnedrades och sexuellt exploaterades under Tysklands-VM inte uppkom till de siffror som man befarade så var det fortfarande tusentals kvinnor och barn som utnyttjades under VM 2006.

Fotboll som symboliserar gemenskap och som inte bryr sig om att skilja på människor utifrån varken etnicitet eller kultur, har helt plötsligt blivit ett forum för förtryck och nedvärderande av kvinnor. Hur är det möjligt?

Förslaget som kommit upp på den politiska dagordningen i Sydafrika inför VM 2010 är förvisso inget nytt. Organisationen SWEAT (Sex Workers Education and Advocacy Taskforce) som för de sydafrikanska prostituerades talan och fungerar som fackorganisation, har sedan 1994 jobbat för att Sydafrika ska legalisera prostitution. Skillnaden är att nu finns det även representanter inom den nationella fackorganisationen Cosatu som förespråkar en legalisering som har gett debatten politisk tyngd och har lett till ett lagförslag. SWEAT menar att en legalisering syftar till att förbättra situationen för de prostituerade på tre sätt: 1) För att skydda de prostituerade mot våld och utnyttjande genom att ges erkännande och utrymme i samhället. 2) För att reducera spridningen av hiv/aids. 3) För att de prostituerade ska täckas av befintliga arbetslagar och att få tillgång till sjukvård. I teorin så låter det ju bra…

Samtliga tre argument varför man ska legalisera får kritik av motståndarna till förslaget om att legalisering snarare kommer öka våldet och utnyttjandet och göra det svårare att upptäcka, att spridningen av hiv kommer att öka och att det endast är de sydafrikanska prostituerade och som formellt är prostituerade som kommer att täckas av arbetslagar och få tillgång till sjukvård. Men de som inte kommer att täckas av några lagar är de kvinnor och barn som frivilligt eller under tvång genom trafficking kommer föras över gränserna till Sydafrika. Kritiken gentemot förslaget kommer bland annat från Southern African Network on Trafficking och Women Leadership i Southern Africa.

Det finns flera exempel på när legaliseringen av prostitution går fel, Tyskland är ett, Australien är ett annat.

I en provins i Australien är sedan en tid tillbaka prostitution lagligt, där lagliga bordeller fungerar som en täckmantel för de illegala. I Sverige är det sedan den 1:e januari 1999 olagligt att köpa sex, men inte olagligt att sälja. Vad Sverige har gjort, och som runt om i världen ses som en förebild bland många feminister och andra prostitutionskritiker, är att den svenska lagstiftningen har flyttat den kriminella handlingen från dem som säljer sex till dem som köper det. Det flyttar fokus från att det är de prostituerade kvinnorna som utför en kriminell handling, till att det istället är den sexköpande mannen som gör det.

I jämförelse med prostitution i väst i allmänhet, och Europa i synnerhet, så menar vissa forskare att prostitution är en passiv handling, alltså något som den prostituerade kvinnan inte själv väljer, utan att prostitutionen är påtvingad och i största utsträckning förtryckande och förnedrande.

När det pratas om prostitution i Afrika, och i Afrika söder om Sahara i synnerhet, så menar vissa utvecklingsteoretiker att prostitution i större utsträckning är något som den afrikanska kvinnan själv skulle välja, och att prostitutionen inte, som i Europa, skulle vara förtryckande och förnedrande, utan istället vara ett sätt att försörja sig och sin eventuella familj. Stinkande koloniala stereotyper.

Alltså görs en distinktion av prostitution beroende på i vilken samhällig kontext den utförs. Distinktionen känns orättvis och bygger på stereotypa föreställningar om den afrikanska kvinnan och hennes eventuella relation till prostitution. Det kan inte vara möjligt att prostitution som utförs i en socialt och ekonomiskt underutvecklad kontext skulle vara mindre förtryckande för dem som prostituerar sig.

Precis som under Tysklands-VM 2006 så räknar man med att tusentals, om inte hundratusentals, kvinnor och barn riskerar att falla offer för gränsöverskridande trafficking-prostitution där kvinnor och barn kommer att föras över grannländernas gränser in i Sydafrika och utnyttjas och sexuellt exploateras. Detta i och med den uppskattade ökade efterfrågan på sexuella tjänster som man räknar med att de ungefär 1.2 miljoner fotbollssupportrar kommer att föra med sig. Den gränsöverskridande trafficking-prostitutionen är redan igång. Vid ett flertal tillfällen har jag i mocambikiska medier läst om rättegångar där mocambikiska kvinnor och flickor har förts över gränsen till Sydafrika för att tvingas till prostitution.

Om nu förslaget om att legalisera prostitution blir verklighet, så kommer, precis som i Tyskland och Australien, den påtvingade formen av prostitution fortfarande gömma sig i skuggorna av den ickepåtvingade prostitutionens legitimitet, vilket kommer försvåra myndigheternas arbete att förhindra att kvinnor och barn utnyttjas. Men till skillnad från Tyskland så har vi nu ett land som ett av de länder i världen som drabbats hårdast av hiv/aids-pandemin, och där uppskattningsvis 50 % av de prostituerade sydafrikanska kvinnorna är smittade av hiv. Om sydafrikanska myndigheter redan har problem med att bromsa spridning av hiv/aids, så kommer det knappast inte att bli lättare när 1.2 miljoner fotbollssupportrar intar landet under en månad, och inte heller genom att spridningen ges ytterligare utrymme genom en legalisering av prostitution, även om nu lokala myndigheterna och organisationer runt om i världen tänker bekosta distributionen av kondomer under VM.

Den ekonomiska och sociala verkligheten i Afrika söder om Sahara är annorlunda mot den i Europa och västvärlden i övrigt. I Sydafrika, som förvisso har kontinentens högst utvecklade ekonomi och är hela kontinentens ansikte utåt, är klyftorna mellan rika och fattiga, svarta och vita enorma, och orättvisorna är ofattbara. Möjligheten till utbildning är inte självklart och människor kämpar för sin överlevnad på ett sätt som inte går att jämföra med situationen i Sverige och Europa. Detta gör det dessutom lättare för människor att utnyttjas och tvingas till saker som är svåra att begripa.

Precis som när jag var liten så ser jag framemot VM, även om varken Sverige eller Tunisien lyckades kvalificera sig till mästerskapet. Det ska bli fantastiskt att se världens alla fotbollsstjärnor bjuda på vacker fotboll och att ett land i Afrika äntligen få stå som värd. Men jag kommer att se på matcherna med andra ögon och med andra tankar i huvudet när VM drar igång nu juni 2010 än vad jag gjorde som liten under VM 94. En fråga jag ställer mig för framtida mästerskap är om Fifas ansvar endast är att organisera världens största idrottsarrangemang, eller om de faktiskt också borde ha ett ansvar om att fairplay även gäller utanför fotbollsplanen.