Fördjupning


Chris Spannos/ZNet
  • Hugo Chávez vill lansera en ”socialism för 2000-talet” men har sagt att han inte är marxist. Frågan är vad han har tänkt som modernt alternativ till kapitalismen.
Fria.Nu

Latinamerikas vänster vid historiskt vägskäl

ANALYS - Vad är det egentligen som händer i Latinamerika? Var Daniel Ortegas seger i Nicaragua nyligen ännu ett folkligt uttryck för hopp om och vilja till förändring? Håller vänstern på att vinna mark i Sydamerika - och vad får det i så fall för konsekvenser för resten av världen? Efter en lång historia av spanskt kolonialvälde och årtionden av fattigdom framtvingad av den frimarknadspolitik som förts, anstränger sig nu Latinamerikas folk för att kasta av sig det nyliberala oket.

Daniel Ortegas kandidatur bekämpades bittert av den amerikanska regeringen genom en hätsk propagandakampanj och stöd till olika oppositionsgrupper. Ändå är det tveksamt om Ortegas seger för några veckor sedan i sig är så mycket för Washington att oroa sig för. Han har gett blandade signaler om huruvida han kommer att röra sig åt höger eller vänster på den politiska skalan. Å ena sidan har han kritiserat den 'råa kapitalism' som ödelagt landet, men å andra sidan har han närmat sig landets företagsledare med löften om att äganderätten ska respekteras och att han kommer att stödja det nyligen implementerade centralamerikanska frihandelsavtalet Cafta samt förhandla fram en ny ekonomisk överenskommelse med Internationella valutafonden, IMF.
Det är för tidigt att säga om Ortega kommer att styra landet mot ett genuint engagemang i fattigdomsproblematiken och för nicaraguanernas välfärd eller om han kommer att ordinera nya nyliberala kurer.
Mycket allvarligare för Washington är i så fall de krafter som verkar i länderna runtomkring och som tyder på nya strömningar i regionen. Venezuelas president Hugo Chávez - en nagel i ögat på den amerikanska regeringen - blir med all sannolikhet omvald i morgondagens presidentval. Vidare finns det fler vänsterregeringar i området, som till exempel i Ecuador där Rafael Correa vann förra helgens val, liksom omfattande sociala rörelser och engagemang bland ursprungsbefolkningarna. Ortegas och Correas valsegrar är helt enkelt ytterligare utslag av det folkliga missnöje som råder i Latinamerika, inte bara med klyftorna med mellan Nord och Syd utan också med orättvisorna inom Syd. De är också ett bevis på att det finns en medvetenhet och en vilja att göra någonting åt problemen.
Latinamerikas regionala enande och integration möjliggör en utvecklingsväg som är oberoende i förhållande till Washington. Än mer oroande ur amerikansk synvinkel är att ett liknande oberoende nu tar form i Asien samtidigt som det i Mellanöstern finns en USA-fientlig allians bestående av Iran, Syrien, Hizbollah, palestinska Hamas och shiitiska grupperingar i Irak. Ett tredje hot är en eventuell utveckling mot en multipolär världsordning. Bort från den amerikanska hegemonin och USA:s imperialistiska projekt, vare sig det administreras av republikaner eller demokrater.

Efter sin seger välkomnades Ortega av presidenterna Elias Antonio Saca (El Salvador), Hugo Chávez (Venezuela), Evo Morales (Bolivia) och Oscar Arias (Costa Rica) som sa sig vilja samarbeta med honom för att främja den regionala integrationen. Chávez sa till och med att Ortegas seger var en del i utvecklingen av en ny samarbetsaxel för integration i Latinamerika, och att 'en annan värld är möjlig och börjar bli synlig vid horisonten' - ett uttalande som inte var ämnat för den amerikanska eliten utan avsett som ett upprop till folket i Latinamerika och i hela världen. Chávez menade inte bara en värld där makten delats upp på flera olika maktcentra, där USA måste hålla sig till folkrätten och där den globala ekonomiska ordningen reformerats - utan en helt 'annan värld'.
I ett tv-sänt telefonsamtal med Ortega strax efter dennes valseger sa Chávez: 'Vi är mycket stolta över dig' och 'nu som aldrig förr kan den sandinistiska och den bolivarianska revolutionens krafter förenas för att bygga framtiden, en socialism för 2000-talet'. Vart Ortega kommer att gå vet vi inte än, men Chávez menar allvar med talet om att bygga en socialism för 2000-talet.
Det bolivarianska projektet syftar till att skapa en regional kraft i Latinamerika och på så sätt minska beroendet av USA. Chávez själv är tydlig med dessa avsikter. Även om han försöker finna en 'socialism för 2000-talet', har Chávez sagt att han inte är marxist. Å andra sidan har han också sagt att exploatering ligger i kapitalismens natur och att den inte kan ges ett mänskligt ansikte. För en trettioåring, som missade den nya vänstern och 1960- och 70-talens internationella rörelser, inger det hopp och väcker drömmar att föreställa sig en 'annan värld' bortom kapitalismen (och bortom rasism, sexism, kommersiell maktutövning och en hotande ekologisk kollaps).

Vad har då Hugo Chávez tänkt sig som modernt alternativ till kapitalismen? Försöker han hitta en bättre lösning än 1900-talets katastrofalt misslyckade planekonomier? Och i så fall hur? Känner han till ekonomiska modeller och experiment som vi inte är medvetna om, och vilka kan de i så fall vara? Trevar han sig helt enkelt fram efter hand, långsamt och försiktigt som när man rör sig i ett mörkt rum?
Chávez regering rör sig dock inte långsamt. De verkar snarare ligga två steg före resten av Venezuela när det gäller att införa radikala strukturella förändringar. Faktum är att Chávez regering ser ut att röra sig snabbare än hela den övriga kontinenten.

Chávez verkar vara en klok människa och är nog också en god ledare. Om han vill lära av det gångna århundradets erfarenheter och misstag, kan det kanske intressera honom att Michail Gorbatjov, före detta ledare för 1900-talets mest långvariga planekonomiska experiment och den som låg bakom glasnost och perestrojka, år 2004 skrev under ett uttalande som prisbelönade den amerikanska ekonomen Michael Albert. Han beskrevs av Gorbatjov som 'upphovsman till en djärv, innovativ ekonomisk teori som syftar till att ersätta den egoistiska konkurrensen på det ekonomiska området med samarbete på jämlika villkor', en 'radikal ekonomisk modell känd som deltagarekonomi (participatory economics) och som utgör ett alternativ både till kapitalismen och till den gamla sovjetiska varianten av realsocialism.'
I brevet sägs vidare:
'I deltagarekonomin tar solidariteten konkurrensens plats och belöningar baserade hur på mycket tid, kraft och möda ett arbete kräver ersätter belöningar baserade på ägande, makt och produktivitet. På samma sätt ersätter olika former av självförvaltning det auktoritära beslutsfattandet, och ett nytt fördelningssystem som kallas deltagarplanering ersätter marknaden.
För att förverkliga projektet att radikalt förändra ett produktionssystem som bygger på privat företagande och som leder till ekonomisk ineffektivitet, räknar Michael Albert med att arbetare och konsumenter ska samverka i olika råd enligt principen om deltagande självförvaltning.
Denne amerikanske ekonoms nya radikala teori anses av många utgöra den mest kraftfulla och tydligt uttalade utmaningen av gängse socioekonomiska tankemodeller och att det enastående i Alberts prestation är att han visat att ett helt nytt ekonomiskt organisationssätt är ett genomförbart alternativ.'
Om Michail Gorbatjov säger sig ha funnit ett alternativ till både kapitalism och planekonomi som verkar genomförbart, borde det tas i allvarligt beaktande av den som vill bygga ett 2000-talets alternativ till kapitalismen. Kort efter de misslyckade försöken att reformera sovjetblocket gav Michael Albert och Robin Hahnel samtidigt ut två texter som kompletterar varandra. Den ena, Looking Forward: Participatory Economics for the Twenty First Century, är en omfattande och detaljerad redogörelse för deras idéer och den andra, The Political Economy of Participatory Economics, en mer teknisk beskrivning av samma idéer, fast riktad till ekonomer.

Dessa två böcker utmanade uttalanden om 'kapitalismens triumf' och påståenden om att vi nått historiens slut, liksom de gick emot Margaret Thatchers doktrin TINA (There is no alternative). Böckerna förespråkade en deltagarekonomisk vision som sträckte sig in i 2000-talet. Sedan dess har det kommit fler böcker om den deltagarekonomiska visionen, som överför insikter från den deltagarekonomiska modellen till alla aspekter av livet och ger på så vis en bild av hur ett framtida gott samhälle skulle kunna se ut. I över femton år har Albert och Hahnel omsorgsfullt arbetat på att ge den deltagarekonomiska modellen en allt stabilare grund att stå på.
En deltagarekonomi består av sammanslutningar av arbetar- och konsumentråd, gemensamt ägda produktionsmedel och 'deltagande planering' som beslutandeform för vilka varor och tjänster som ska produceras. Besluten tas i enlighet med regler och procedurer som administreras av olika beräkningsnämnder, inrättningar som underlättar planeringsprocessen. Arbetet fördelas så att var och en utför en kombination av olika arbetsuppgifter för att de poster som är åtråvärda eller ger en maktställning ska kunna fördelas jämlikt. Lönesättningen baseras på vilka ansträngningar och uppoffringar arbetet krävt.
Via arbetarråden anger arbetarna vad och hur mycket de vill producera, vad som behövs för tillverkningsprocessen och vilka mänskliga konsekvenser deras produktionsval skulle få. Konsumenterna anger vad och hur mycket de vill konsumera, samt vilka mänskliga konsekvenser deras konsumtionsval skulle få. Med hjälp av en beräkningsnämnd förhandlar arbetare och konsumenter sedan fram en plan för det kommande året.
Denna typ av planering är ett genomförbart och önskvärt sätt att fördela arbetets positiva och negativa sidor rättvist. I processen har deltagarna inflytande i förhållande till hur mycket de kommer att påverkas av beslutet. Naturtillgångar och mänskliga resurser bör användas effektivt för att kunna ge en mängd olika resultat.

Deltagarekonomin ger visioner och ett sätt att utvärdera dagens rörelser genom att jämföra dem med det vi vill uppnå i framtiden. De deltagarekonomiska idéerna bör granskas rättvist, dess svagheter lyftas fram och understrykas och dess starka punkter berömmas. Chávez och folket i Venezuela och hela Latinamerika inger också hopp och gör konkreta framsteg i sin egen region, samtidigt som de utmanar den amerikanska hegemonin. Var och en som hoppas på den här utvecklingen bör också noggrant granska talet om att bygga en 'socialism för 2000-talet'. Människor som varit med om 1900-talets misslyckade planekonomier vill inte uppleva samma sak igen. Rimligtvis vill de istället nå framgång. Och ska de segra krävs det både kritiskt tänkande och hoppfullhet.

Fakta: 

Chris Spannos arbetar för det alternativa medienätverket ZNet och är redaktör för två kommande böcker: Parecon & the Good Society och Hope, Reason & Revolution (AK Press).
Texten är översatt av Hanna Forsberg.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu