Ekots lördagsintervju (20/2) med statsminister Fredrik Reinfeldt var en halvtimme av politisk maktdemonstration. Och tanken som slog en när Reinfeldt avtackades för sin medverkan var den tradition som den moderate statsministern förlänger. Men allt är numera dolt bakom banderoller om ”det nya ledarskapet”. Måhända leder han Moderaterna med järnhand och påstår sig vara lyssnande när han besöker Trollhättans snart-arbetslösa-fabriksmassor, men särskilt lyssnande inför historiens vingslag är Reinfeldt definitivt inte. I stället känns det som allt går igen: tonen, känslan, rytmen i statsministerns ord, meningarna, utläggen – en rytmik och politisk mentalitet som varit Sverige troget sedan decennier tillbaka.

Starka ledare är vad väljare röstar fram (Olof Palme och Göran Persson visar på det, medan Carl Bildt utgav sig för att vara det och vann väljarnas förtroende). Reinfeldt är inget undantag. Politiker är lika måna som beroende av att ge bilden av att människor är hjälplösa och att just denna politiker kan trösta dem genom stormens öga. Starka ledare överlever bara så länge de kan sprida lögnen om att hoppet finns i form av deras närvaro.

Debatten om vad vi ska ha politiker till blir således lidande, för att inte säga förblödande. Den svenska parlamentarismen tycks unik på så sätt och hämtar kraft ur det Sverige som formats sedan andra världskrigets slut. Byggt på en övertro till det mesta som bröstar upp sig; inte bara politikens representanter utan kanske framför allt marknaden, de ekonomiska strukturerna.

Fasaden kring det “lyssnande” ledarskap som Reinfeldt säger sig utöva avslöjades ganska enkelt av Ekots programledare Thomas Ramberg. Arrogans och demokratiförakt förblir, krasst uttryckt, den svenska parlamentarismens kärna. Reinfeldt beklagade riksdagens beslut att erkänna Turkiets folkmord 1915 och förminskade dess slagkraft genom att ringa landets premiärminister och förklara att han själv stod för en annan linje.

Saker Reinfeldt berättar helt öppet. Dessa politiska enmansshower bör ligga till grund för en djupare diskussion om vad folkvalda egentligen sysslar med – inte att representera majoritetsbeslut, utan att använda sig av demokratins scenografi för att försvara den fåfänga politikens prestige. Ett bärande argument för detta skådespel är Reinfeldts kapitala misslyckanden som EU-ordföranden under toppmötet i Köpenhamn, där det globala klimatarbetet gick in i väggen trots att jordens befolkning önskade raka motsatsen. Prestige före handling.

Svenska statsministrars folkförakt har från Palme till Persson via Bildt visat olika ansikten, men samma idétradition. Olof Palme avlyssnade icke-socialdemokratiska vänsterrörelser, Carl Bildt letade fred på Balkan samtidigt som han försummade arbetsuppgifter i riksdagen, Göran Persson klargjorde inför EMU-valet att ett eventuellt nej (vilket det också blev hösten 2003) skulle följas upp av nya omröstningar, och Reinfeldt utlyste inte folkomröstning alls beträffande Lissabonfördraget – något folkmajoriteten efterlyste.

Det som kallas politikerförakt, och som lyfts fram som ett växande problem, är i själva verket ett sunt uppvaknande inför politikerns förakt för den enskilde individen.

Klas beklagar att kriminella gruvbolag som Rio Tinto (som nyligen mutat sig till ett miljardkontrakt i Kina) fortfarande kan verka fritt