Vårsalongen är viktig ur konstens synpunkt. Inget annat konstevenemang får lika stor plats i medierna. Publiken strömmar till. Vårsalongen är också konstens chans. Så vad får vi se 2010?

Massor av gulliga djur, inte de plågade eller utsatta djuren, utan hundar, grisar, får, kalvar, hästar och hjortar som idealdjuren sedda av människan. Därtill kommer Bengt Sjöströms älg i konstsmide som tycks finnas överallt på Liljevalchs, bland annat som ”Årets kock”.

Juryn har också valt annat, förmodat folkligt. Där finns en viking, sagomotiv, solnedgång, dansbandsidoler, foto av röda stugan och enklare förtäring: hamburgare, kaviarsmörgås och äggmackor i lergods. Detta är Vårsalongens sämsta sida.

Efterhand upptäcker man att det är som vanligt: nära 60 procent av deltagarna kommer från Stockholmsområdet och från Göteborg ungefär 15 procent. Färre än 10 av 131 konstnärer bor i Norrland.

Det må vara en överdrift att stockholmarna i själva verket flyttat in ”från hela landet” och nu sitter i förorten och målar kor, men jag tror att en jurys viktigaste uppgift är att ta sikte på det som är bra gjort, det som berättar en unik historia. Jag tror inte att en jury ska leta efter något man föreställer sig.

Verk finns i material av alla de slag – från ett för salongen nyuppväckt akvarellmåleri och keramik, till träskulptur och objekt i form av ishockeyspel. Men måleriet dominerar. Graffitin har tillfälligt kommit in i värmen i form av Rubba gärna mina cirklar av Lars Hjertstedt, Karin Simonsson och Kerstin Simonsson med ett tillägg av stickat, klassiskt olja på duk i Odd Nerdrums ointressanta efterföljd, ett tecknat porträtt av Olof Palme och en parafras av Erik Sigerud på Leonardo da Vincis Nattvarden, där gestalterna är klädda som affärsmän i kostym och deras händer som av en händelse släpper ifrån sig färgdroppar som kan tolkas som blod.

Dagens religionsdebatt har satt spår, bland annat genom att den klassiska fiskargubben med pipa fått en slöja och Frida Farms Ulla från 1975 fått Bin Ladens ansikte.

Staden är annars ett kärt motiv. Här finns klassiskt nysakliga gatumotiv, en halvklädd kvinna vid en busshållplats, broderade idyller och dystopier där förortens tegelstenar förvandlas till ruiner.

Människorna gestaltas ofta i svåra lägen. Karin Mamma Andersson och Cecilia Edefalk hör till förebilderna, men Kalle Enok Lindmark (f. 1987) målar barn med fin och självständig uttryckskraft. Krig och konflikter är också ett tydligt tema. Jin Jiang tecknar medryckande i tusch hur kriget infiltrerar vackra landskap och hur ryttarstatyerna tränger ut de levande ur världen. Riitta Vainionpääs textila collage är både poetiskt och rustikt.

Den fotografiska bilden blir lite i skymundan Vårsalongens starka sida. Om våld berättar Aida Chehrehgosha i sitt iscensatta fotografi av stridande, men inte soldater utan vanliga människor, ett socialt slagfält då våldet tränger in i vardagen, in i familjen.

Även om norrlänningarna är få blir lulekonstnären Dan Lestanders film Dreams and wishes nog en publikmagnet. Han har även tidigare arbetat med vatten; nu har han huggit rektangulära vakar i isen och låter vinterbadare då och då sticka upp huvudet och sjunga ordlöst. Det är fantasifullt och frihetligt.

Skulpturen är inte utdöd. I Aleksandra Kucharskas kvinnogestalt finns en stark exakthet i hållning och tysta bön efter nåd. Skrotskulpturen Gårdvar av Hans Andersson bär som människans evige (och ödesdigra) vakthund krigsfartyg på ryggen, medan Lars Brunström gestaltat en paddas språng i lera.