Recension


Göteborgs Fria

Allt faller samman

Det är 1989 och ungefär samtidigt faller tre saker samman för Arvid, huvudpersonen i Per Pettersons roman Jag förbannar tidens flod. Först hans äktenskap. Därefter hans mor. Och till sist Berlinmuren - symbolen för den kommunism han bekänt sig till sedan tonåren.

Det är inte konstigt att han har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Han följer efter sin svårt sjuka mor till hennes hemland Danmark, där han förtvivlat och ofta förgäves försöker närma sig henne och återkonstruera hennes levnadshistoria. Brydd av att aldrig ha varit hennes favorit - som gammal fabriksarbetare har hon har svårt att tolerera hans romantiska föreställningar om industriarbetare eller hans avhopp från studierna - ägnar han dagar och nätter åt att försöka förstå, åt att försöka återuppleva. Det är, som titeln - ett Maocitat - skvallrar om - givetvis dömt att misslyckas. Den ohejdbara utvecklingen låter sig inte utvecklas, vare sig perestrojkan eller den hastigt framskridande magcancern i moderns kropp kan stävjas av Arvids åkallanden av barndomsminnen eller hans fixering vid den främmande flicka han aldrig fick.

Petterson har en skenbart enkel prosa som är lika kusligt effektiv som hans välmenande huvudperson är ineffektiv och svävande. Metodiskt och klarsynt klarlägger han klass-och-generationsklyftor som alltid är mer komplexa än vad de först verkade, samtidigt som han i långa njutningsfyllda miljöskildringar målar upp året då Europa förändrades i grunden. Det är ett beundransvärt hantverk.

Och givetvis finns det inga enkla lösningar, ingen nyckel till den stelnande relationen. Mellan bulldozrarna rullar in vid Potsdamer Platz och hans mor långsamt blir tröttare och gråare kan Arvid bara konstatera att tidens flod, som han själv skriver, ”i ett ouppmärksamt ögonblick slunkit mellan fingrarna.”

Fakta: 

Litteratur

Jag förbannar tidens flod Författare Per Petterson Förlag Albert Bonniers

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu