Det är under rådande omständigheter omöjligt att skriva om Konstfack utan att nämna Anna Odell, som nu tar sin kandidatexamen i konst. Med sin spelade psykos har hon rört upp en folklig indignation man knappt trodde var möjlig. Och debatten har kretsat kring skattepengar, konstens gränsdragningar och till och med den sömniga frågan om vad som är att betrakta som konst.

Pressuppbådet var således enormt när utställningen visades för media på tisdagen och Odells tredelade videoverk fick en särskild visning. Kameramännen från riksmedia trängdes för att komma först. Själv stod hon intill och försökte svara på frågor så gott hon kunde. För flera av de närvarande var det knappast konsten som lockade. Att lyssna på verket var aldrig aktuellt – syftet var att ställa till svars.

Till och med en erfaren SvD-fotograf ska ha blivit lätt äcklad av den enorma pressen på Odell. Mediepsykos hör helt enkelt inte till vanligheterna i konstsammanhang. Eller när såg någon Lennart Ekdal på en presskonferens om konst senast?

Så hur var det omtalade verket? Anna Odell rekonstruerar skickligt, så ser det ut i alla fall, händelsen 1995 när hon på riktigt blev intagen till psykakuten, och verket uppfyller enligt min mening ett av sina syften: att visa upp rättslösheten hos den som mår psykiskt dåligt. Att läkaren efter att bluffen avslöjats tappar fattningen understryker bara problematiken: vårdhierarkin får inte ruckas. Vårdapparaten får inte ifrågasättas utifrån.

Vilket får mig att tänka på hur det var för bara några decennier sedan, när kriminalvårdens humanisering var på tapeten. När det fanns grupper utanför murarna, som stödde dem som befann sig innanför.

Frågan om psykvårdens slutenhet är väl värd all uppmärksamhet. Samtidigt lär ingen levande konstnär kunna leva upp till de förväntningar som ställts på Anna Odell. Om nu någon, någonsin, varit intresserad av hennes budskap.

Att driva ett politiskt projekt är nu inte hennes syfte, däremot ser hon sig gärna som den som startade debatten. När medieyran lagt sig blir det tid för eftertanke. Kanske minns vi då Unknown, woman 2009–349701 som det som satte igång befrielsekampen för några av våra allra mest utstötta – och början på ett nödvändigt samtal om varför allt fler unga mår psykiskt dåligt.

Men Konstfacks vårutställning bjuder som sagt på mycket annat, mindre spektakulärt men bra konst likförbannat. Här visas 159 examensprojekt och för första gången ställer kandidater, magistrar och masters ut samtidigt och på samma plats.

Aida Chehrehgosha som tar magisterexamen i konst har involverat sin familj i sina projekt. I sin separatutställning i april ställde hon ut fotografier som bland annat iscensatte föräldrarnas död. Något hon fantiserat om som liten, på grund av den misshandel hon då utsattes för av pappan. Men i dag har hon försonats med föräldrarna och de kom till och med till utställningen.

– Jag var jättenervös över deras reaktioner men blev mycket positivt överraskad, berättar hon. Det var sjukt svårt, men pappa var faktiskt stolt över mig och insåg vad han hade gjort. Det är ett jättestort steg, magiskt.

Aida Chehrehgosha kom med sin familj från Iran till Sverige 1988. För pappan innebar det att i ett slag förlora privilegierna som han hade i hemlandet. Som högt uppsatt militär hade familjen det gott ställt. I Sverige blev det fattigare.

– Men det sket ju jag i, jag tyckte bara att det var asspännande att komma hit. Och så blev det så här, med stor besvikelse och brustna förtroenden. Jag förstod aldrig vad jag och mina bröder hade gjort för fel.

I det aktuella verket Till mamma, pappa och mina två bröder, kapitel V har hon försökt få fram alla känslor kring uppväxten i en bild – liknande en jättelik, historisk bataljmålning.

– Jag försöker fånga min sanning av hur jag upplevde vår relation, säger hon.

Det är en våldsam, mörk och dimmig bild. Statister har försetts med masker avgjutna efter Aida Chehrehgoshas ansikte. De är inbegripna i ett slagsmål, iscensatt på Djurgården i Stockholm.

Matilda Ruta har i bildberättelsen Tummelisa eller den andra vildmarken gjort en gedigen omarbetning av HC Andersens klassiska saga. Men historien är långt ifrån sagolik, ens i originalet.

– Det är en skrämmande historia om en flicka som blir bortrövad och bortgift med en massa djur, säger hon. De håller på och bollar med henne. När man är liten tänker man kanske inte på hur läskig den är utan man tolkar världen utifrån de här sagorna. Så här tolkar jag dem.

Matilda Rutas version är ett feministiskt projekt och Tummelisa har fått rollen som äventyrare: en svartklädd kvinna som gör motstånd mot de djur som försöker tvinga sig på henne. En giftaslysten padda blir Tummelisas första offer.

– Det här ett sätt att synliggöra hur texten sätter normerna, säger Matilda Ruta.

Matilda Ruta har bearbetat stycken ur manliga äventyrsromaner och vävt in dem i sin berättelse. I kapitel för kapitel får vi följa Tummelisas resa mot frihet.

Lyckligt slut? Inte för djuren. Sagan är ju felskriven från början.

I onsdags åtalades Anna Odell för falskt larm, misshandel och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Vid fällande dom riskerar hon böter eller upp till två års fängelse.