Äh far åt helvete! Stefan Sundström klampar in i den lilla, nerklottrade logen på Kafé 44. Han verkar glad och låter precis som den rockikon som man föreställer sig. Snart står han på scen tillsammans med Johan Johansson och Köttgrottorna, glatt skrålande ”Ooolof Palme, Hans Holmér”. Det är en gammal hit med Fuck Off, fast riffen är snodda från Deep Purple. Än i dag river den ner ovationer.

Det är minnesspelning för Ultrakåken, en liten trävilla i Haninge söder om Stockholm som under större delen av 1980-talet bildade fristad åt punkare och udda existenser från hela Sverige. Stefan Sundström, ursprungligen från Söderförorten Farsta, hade nära till Ultra och var i 20-årsåldern då det begav sig. Det sägs att han var en av dem som spelade flest gånger där.

– Det kan nog stämma faktiskt. Jag var med i så många olika band, jag spelade där många gånger med Johan [Johansson], berättar han över en öl, och till det en gammeldansk för att han, som han säger, ”har blivit lite bitter med åren”. Följt av ett karaktäristiskt och lätt smittande ”Höhö”.

Ultrahuset verkar ha lämnat djupa spår hos de flesta som var där. Stefan Sundström berättar:

– Det har påverkat mitt sätt att se på hur man lirar, i motsats till Idol och allt det där. Man såg aldrig lirandet som ett sätt att försörja sig. Sen var det förstås också ett stort behov av att bli bekräftad. Och polarna var viktiga. Det handlade om en vi-känsla som jag kan sakna i dag.

– Och de band man såg på Ultra var alltid intressanta. De kanske inte alltid var bra, men de var annorlunda.

Johan Johansson, som bland annat spelade i KSMB och Strindbergs, beskriver Ultrakåken så här:

– Det var ett totalt kaos där alla fick vara med på ett skönt sätt. Och alla lirade där, det var verkligen så, alla.

Anekdoterna om Ultrahuset är lika många som oslagbara. Jujje, en av frontfigurerna på Ultra, berättar om en misslyckad spelning med bandet Krapotkin. Publiken: två personer och hunden Nalle. Eller som när Jujje satt i dörren för att ta betalt – ”av dem som kunde betala, det var ju så där”, understryker han.

– Jag hade en grep bredvid mig som jag sköt fram för att folk skulle stanna upp och betala. Och så råkade jag köra den där grepen i foten på en kille.

Mest förknippad med Ultrakåken är ändå Tommy Ekengren, rikskänd som Tompa Eken, 58 år gammal och än i dag en viktig figur i Stockholms musikaliska undervegetation. Sedan 1990 driver han Kafé 44 på Södermalm, på många sätt en naturlig fortsättning på Ultrahuset. Han bokar fortfarande mer eller mindre obskyra band med namn som Masshysteri, Tysta Mari och Greta Kassler. Runt 3000 band har det blivit allt som allt, tror han. Och han bakar fortfarande de kanelbullar som varenda rockidiot minns och älskar.

– Vi tänkte att vi ska ha spelningar, då måste vi ha nånting till. Men det ska vara drogfritt. Så vad gör man? Kaffe, sockerkaka, det här vanliga…? De första åren var det en fem-tio olika personer som gjorde bullarna. Det enda man visste då, det var att bullarna kommer aldrig vara likadana från en gång till en annan. Så jag tog över det där. Det har väl blivit några hundratusen bullar. Jag tror att en av mina starka sidor är att jag är skitbra på att gneta. År ut och år in, det här gnetandet.

Men vi backar bandet. Kulturföreningen Ultra bildades 1979 av ett trettiotal ungdomar som kort och gott ville spela musik, på sina egna villkor.

En dag knackade de på hos kommunpolitikerna i Haninge och krävde en lokal. Med sig hade de bilder på rivningskåkar i Haninge. Det var effektivt. Ett år senare förfogade de över en äldre villa om sextio kvadrat gånger tre på Källvägen 9 i Handen. Det som kom att bli Ultrahuset i folkmun.

– Vi kom igång våren -79, Oasen i Rågsved hade varit något halvår tidigare. Och jag var råpeppad av den grejen, berättar Tompa Eken.

Det var spelningar på Ultra en eller ett par dagar i veckan, oftast på söndagar. I källaren fanns det replokaler. Under åren 1980–88 lirade omkring 2 000 band. Allt från Commando Musse Pigg och Det svider i stjärten till Ebba Grön, KSMB och Black Flag.

Tompa för bok över allt. Det är därför han vet hur många band som har spelat och hur många bullar han har bakat. Det är därför han vet att det arrangerades exakt 621 spelningar på Ultra.

– Jo, jag är ju idiot. Det började när jag var elva år, jag gjorde egna listor och grejer. Jag har affischer, spellistor, spelordningar och kassetter. Jag har bandat alla spelningar. Fast i dag kör jag med minidisc.

Om man får tro dem som var med erbjöd Ultrahuset förutom bullar och musik en härlig gemenskap. Folk kom som i lämmeltåg, berättas det. Gör det själv-attityden och den öppna famnen lockade.

– Man åkte dit för att man alltid träffade kompisar där. Punkare är ju ändå en minoritet i samhället, där blev man plötsligt en stor grupp. Men anarkismen var viktigare än punken. Det finns en politisk ådra i punken och den ideologin eller vad man ska säga fanns personifierad i Ultrahuset, mer än på andra ställen. Pengar var sekundärt och alla var vänner, det fanns en intimitet, berättar Stefan ”Mongo” Enger, basist och sångare i Köttgrottorna, som spelade där ett tiotal gånger och är aktiva än i dag.

Det Stefan säger speglar en tidsanda som känns minst sagt avlägsen. Att Ultra var mycket mer än punk intygar också Annika Hellström, i dag 48 år och Posten-arbetare. Då spelade hon i band som Inge Val och De ogifta.

– Man kom väldigt nära folk, blev kompis med banden. Det var så fritt på nåt sätt.

Även många pressklipp från tiden vittnar om att Ultrahuset var något speciellt. I en artikel i Aftonbladet från 1983 skriver en överväldigad journalist: ”På Ultra lever vi utan drömmar om att dö, vi ser ut som vi gör men älskar varandra ändå, vi vågar skratta och ta i varandra, vi gillar banden på scen men får finna oss i att det är vi som blir fotograferade i stället av en förundrad musiker som vill ha bildbevis på Sveriges bästa rockpublik.”

Husets ”konsertsal” var egentligen ett vardagsrum. Eller i själva verket två, man hade rivit väggen emellan. Någon scen fanns inte i början, men vartefter byggde man något som liknade en. Många beskriver den påtagliga trängseln och svetten vid spelningarna. Upp till 100 dansande och hoppande personer samtidigt.

– Som när Black Flag spelade, då var det smockfullt, minns Annika Hellström. Publiken och banden blev ett. Det var otroligt.

Tompa Eken har insett att det är just de tillfällena som är syftet.

– Målet med varje spelning är att sudda ut gränsen mellan publik och band. Det är inte så ofta det händer, men jag har varit med om det. Ibland var det ju 20 pers som stod på scen och körade, då är gränsen borta.

Ultrahuset hade ett rivningskontrakt som löpte tre år i taget och därmed var hotet om vräkning ständigt överhängande. Hösten 1987 inleddes slutet på sagan. Politikerna beslutade att huset skulle utrymmas, bostäder och affärer skulle byggas. Följande sommar var striderna mellan polis och maskerade aktivister återkommande. Man förde dialog med politiker, samlade in namnlistor, spelade in en singel. Pendeltågsstationen ockuperades regelbundet och man stormade in på ett kommunfullmäktigemöte och sjöng Rädda Ultrakåken. Men inget hjälpte. Dagen innan polisen skulle storma huset satte någon det i brand. Det spekuleras än i dag om vem det var.

Annika Hellström menar att Ultra har satt djupa avtryck i alla som hängde där.

– Det har påverkat oss mycket. Det har gett en tro på människan och att göra saker tillsammans utan vinning, som det oftast är i övriga samhället. Det var ingen profit, ingen fick tjäna pengar på det, det är mycket ovanligt. Ultra var som en kulturvagga, en väldigt stor kraft.

Naturligtvis var inte allt så rosenrött som det kan låta i en minnesruna av det här slaget. Mot slutet uppstod en splittring mellan de som hade hängt på Ultra från början och de yngre, får jag höra. Enligt Tompa Eken uppstod splittringen av ekonomiska skäl.

– Från början ägde vi ingenting. Efter åtta år hade vi en anläggning. Så det var slagsmål om anläggningen. Så det tog två år innan vi liksom, äh, för fan, vi skiter i det här och skakar hand.

Där sagan om Ultrahuset tog slut tog Hunddagis vid. Kommunen erbjöd föreningen en ny lokal: ett före detta hunddagis för att lösa den inflammerade situation som uppstått. Det höll i drygt fem år. Mellan 1988 och 1993 var aktiviteten regelbunden. Den sista spelningen hölls våren 1994.

I dag står ett rött bostadshus med tillhörande parkeringsplats på den plats där Ultra en gång stod och i Hunddagis huserar en smedja. Musiken har tystnat. Men punkens credo om att allt är möjligt, att alla kan, lever kvar. Alla jag pratar med är överens om att Kafé 44 är det nya Ultra, fast ett lite bättre, kanske: ett mer välordnat sådant. Men Ultrasjälen har följt med.

Och 1970- och 80-talens krav på antiauktoritära och självförvaltade kulturverksamheter, sammanfattat i det klassiska slagordet ”en oas i varje förort”, ekar än i dag. Om än lite tystare. Från aktivisterna i Köpenhamn som blev över när Ungdomshuset revs i fjol, via verksamheten i Kafé 44 till det ideella bygget Cyklopen i Högdalen. Alla har de på olika sätt förverkligat en annan värld, om än aldrig så liten, vid sidan om den penningstinna vardagen.